Så länge benen håller är man aldrig för gammal för en tur på fjället. Vackra vidder, storslagna vyer och gedigen vänskap är det som får 71-åriga Lasse att längta tillbaka till fjällen varje år.
Backen upp mot kalfjället börjar ganska beskedligt men redan efter ett par hundra meter har stigningen blivit riktigt brant. Med dryga 20 kilo på ryggen känns varje steg som en seger över såväl kroppen som naturlagarna. Myggornas intensiva uppvaktning gör inte det hela bättre.
Det är jobbigt för alla, men tuffast har nog Lasse, som fyllt 71 och är äldst i gänget. Björn fyller 25 om ett par dagar och är yngst. Han har för länge sedan skuttat förbi de andra så där nästan oförskämt oberörd som man kan vara när man är 25, frisk, stark och vältränad.
– Det här är sista gången för mig, jag är för gammal för sådana här stolligheter. Jag ska ju sitta och mata duvorna på en parkbänk, inte ta livet av mig, flåsar Lasse på ett sätt som faktiskt gör mig lite orolig.
Men när vi en halvtimme senare når kalfjället och Lasse blickar ut över Pite-älvens dalgång är allt slit som bortblåst.
– Nu kommer jag i håg varför jag utsätter mig för det här gång på gång, säger han och njuter av den milsvida utsikten.
Björn har gått till vår blivande tältplats, lagt av sig sin ryggsäck och vänt tillbaka för att hjälpa Lasse.
– Ska jag bära ryggsäcken en bit åt dig gamle man, frågar han lite retfullt.
– Vore jag inte så trött skulle jag klå dig, svarar Lasse snabbt.
Tillsammans vandrar vi de sista kilo-metrarna till tältplatsen där de andra redan slagit upp sina tält. Det börjar bli kväll och tältlagen gör mat. Helt mörkt blir det aldrig så här långt norrut i början av augusti.
Lasse och jag har delat tält, matlag, vedermödor och glädjeämnen i fjällen i mer än 20 år. I början var fjällturerna ofta längre och mer ansträngande. Numera försöker vi minska på det vi bär med oss och etapperna blir också lättsammare och lättsammare. Men att vandra i fjällen är ändå tidvis jobbigt, det hör till och det är lite av själva grejen.
I tältet, när vi håller på att somna, kommer tankarna som så många gånger förr. Där har många världsproblem lösts genom åren.
– Det är inte roligt att bli gammal, fast det mesta kan jag stå ut med. Men att veta att en gång är det den sista fjällvandringen och att den kommer närmare, det har jag svårt att klara, säger Lasse där han ligger nerkrupen i sin sovsäck med regnet smattrande mot tältduken.
Jag förstår honom, även om jag kanske har längre kvar till den dagen. Visst man kan bo i stuga och göra dagsetapper eller bli flugen ut till något fint fiskevatten, men vi vet båda att det lite är att lura sig själv. Det är något speciellt med att dela glädjen och påfrestningarna med ett gäng bra kompisar.
Nästa morgon har regnet dragit bort och vi gör oss klara att fortsätta vandringen. Trots att vi går en etapp av Kungsleden är stigen tidvis lite svår att följa. Fram på dagen kommer vi upp på högplatån vi ska korsa. Här är det enkelt att gå och sikten är milsvid. Vi ser två dalgångar, en till vänster och en till höger om oss.
Bara utsikten är värd mycket. Vi möter ett par vandrare som går åt motsatt håll, de har bestämt sig för att gå hela Kungsleden och har hållit på att beta av olika etapper i flera år. Den här etappen är en av de sista de har kvar. Vi pausar tillsammans och utbyter erfarenheter om vad som väntar.
Efter ett par dagar kommer kropp och själ in i vandrarlunken. Den första dagen är alltid värst – innan kroppen fattat vad vi håller på med. Lasse hänger med bra nu och kan njuta av allt. Det blir en vecka fylld med vandring, fiske, kamratskap, stora naturupplevelser – precis som en fjällvecka ska vara.
När tiden närmar sig för oss att sätta oss i vår minibuss och börja den långa resan hemåt, slår det kollektiva vemodet till. Vi vet alla att det dröjer ett helt år till nästa gång.
– Jag vet vad jag ska göra när jag kommer hem, säger Lasse, jag ska träna benstyrka. Konditionen har inte varit några problem men det märks med åren att just benstyrkan minskar, säger han och tillägger att det nog kan bli en tur nästa år också.
– Det här var en kanonvecka, kalfjället är alltid lika fantastiskt!
Och under de många milen hem börjar som vanligt funderingarna på nästa fjälltur. Var ska vi gå, vilka ska följa med och när ska den bli av. Lasse funderar inte längre på om det här var den sista fjällturen, just här och nu är de tankarna långt borta. Kvar finns bara minnen av en fantastisk vecka.
– Jag följer nog med så länge jag bara orkar eller tills de andra säger att jag inte får följa med, säger han.
Text Ola Antonsson
Lasses fjällråd
Träna och se till att vara i hyfsad kondition innan du ger dig ut på en fjällvandring. Det är inte bara att kliva upp ur soffan och ge sig i väg.
Se till att du åker med ett bra gäng, det är viktigast av allt.
Minimera vikten på det du bär, det är viktigare ju äldre du är.
Träna benstyrka innan du åker om du ska gå i kuperad terräng.
Gå alltid den första fjällturen med någon erfaren vandrare eller på en organiserad tur.
