”Adhd är inget som växer bort”

Lotta Borg Skoglund är psykiatriker och aktuell med boken ADHD från duktig flicka till utbränd kvinna.

Kan man verkligen få en adhd-diagnos efter 65?
– Absolut. Äldre kvinnor är starkt underdiagnostiserade. De har ofta gått genom livet och kämpat och känt sig misslyckade, säger Lotta Borg Skoglund, överläkare i psykiatri och en av Sveriges tyngsta experter på området.
– Men det är aldrig för sent att få rätt förklaringsmodell. Den äldsta kvinna vi har diagnostiserat var 92 år. Det blev en aha-upplevelse och lättnad. Både för henne och omgivningen.
Lotta Borg Skoglund föreläser, folkbildar, forskar på Uppsala universitet och Karolinska institutet och är en av grundarna till SMART Psykiatri. Nyligen kom hon ut med boken Adhd – från duktig flicka till utbränd kvinna (Natur & Kultur). Hon ville skriva specifikt om kvinnor med adhd eftersom det finns så enormt stora kunskapsluckor kring detta.
– När jag fick berättelser från mina kvinnliga patienter slogs jag av hur mycket de påminde om varandra, trots att de var i olika åldrar och i olika delar av livet. Ändå sa de ungefär samma sak.
Boken har redan fått stor uppmärksamhet och hyllats.
– Det är så viktigt att vi lyfter fram den kvinnliga aspekten, inte minst biologiskt och kulturellt.

Det är så spännande när jag gör utredningar med människor som är äldre.

Viktigt att lyfta fram den kvinnliga aspekten

Få kvinnor kan känna igen sig i den gängse bilden av en adhd-person: En utåtagerande, ung kille.
– För kvinnor ser det ofta annorlunda ut. Många beskriver att de snarare har ”problem med reglaget”.  Det kan vi forskare förstå på en molekylär och neurobiologisk nivå. Men vi tar oss sällan tid att hjälpa patienten att förstå att de kanske är födda med ”taskigt volymreglage” och måste hitta sätt att leva med det.
Lotta Borg Skoglund poängterar att en diagnos inte är någon ”quickfix”.
– Vi kan visa att man kan leva ett jättebra liv om man bara vet om att man har ett taskigt reglage. Så att man inte förväntar sig att man ska leva som alla andra eller reagera som alla andra i givna situationer. I stället får man vara lite extra rädd om sig själv när det kommer till känslor, hunger och mättnad, sömn och vakenhet och allt annat som regleras av dessa belöningsreglage, såsom träning, alkohol, sex, droger eller spel.

Svårt med reglaget

Har man problem med reglaget är det ofta svårt att göra lagom. Det blir antingen alldeles för mycket eller för lite. Och så känner man skam över det. För att man går upp i vikt eller tappar kontrollen över sitt drickande, till exempel.
– Ätstörningar är vanligt vid adhd, även hos äldre. Om man då försöker bota ätstörningen, utan att förstå grundproblematiken, då kan man ge sig sjutton på att det ploppar upp ett annat symptom i stället.
Lotta Borg Skoglund vet att hon har ett stort folkbildande arbete framför sig. Kunskapen om att man ens kan få en diagnos efter 60 är liten: ”Va, kan man få adhd när man är 65!”
– Svaret är naturligtvis nej, det är medfött. Anledningen till att vi ser så många äldre och framför allt äldre kvinnor som får diagnos nu är för att psykiatrin håller på att diagnostisera ikapp.
– Det här är ju oftast ingenting som växer bort. Det trodde man förr, att adhd var en fråga för ungdomspsykiatrin och att det sker något mirakulöst på 18-årsdagen, när allt plötsligt skulle vara borta. Men när adhd-patienterna fyller 18 har vi bara kallat det för andra saker: utmattningsdepression, ångest, antisocial personlighetsstörning, borderline och annat. Följer du den här röda tråden bakåt kan du ofta tydligt se hur de här personerna har kämpat redan som barn och gått genom sitt vuxna liv utan några som helst redskap. De har hunnit samla på sig rätt mycket jox i ryggsäcken.

Räta upp situationen och inte skylla på andra, utan ta ansvar för sin egen del.

Reagerar med stor lättnad

Belöningssystemet i hjärnan på en adhd-person är inte kopplat riktigt på samma sätt som hos normaltypiska.
– Man hamnar inte i beroendeproblematik för att man är dum i huvudet utan för att man försöker hitta lösningar på att man förstår att man är annorlunda, men inte har några bra ord eller verktyg för det.
Många reagerar med stor lättnad efter en diagnos. Inte bara för egen del.
– En kvinna utbrast: ”Jaha! Så alla har inte sådana här skitliv? Gud, vad skönt!” Det gav henne hopp om mänskligheten.
– Det är så spännande när jag gör utredningar med människor som är äldre. Vi kan tillsammans följa den röda tråden genom livet och ge nya förklaringsmodeller till det som har varit på ett sätt som är otroligt läkande. Jag kan ofta se det rent fysiskt på axlarna som sjunker ner och ryggen blir rakare. Som av en stolthet över insikten att ”då kanske jag har gjort det här rätt bra, ändå, med mina förutsättningar”.
Men någon frisedel är det inte, betonar Lotta Borg Skoglund.
– Absolut inte. När någon har fått den här förklaringsmodellen, så gäller det att räta upp situationen och inte skylla på andra, utan ta ansvar för sin egen del.

Varför är det så markant många kvinnor i övre medelåldern som får en diagnos?
– I samband med klimakteriet sker en extra hormonell belastning på kvinnors kroppar och hjärnor. Precis som under pubertet, graviditet och vissa dagar i menstruationscykeln. Det kan vara det som stjälper hela lasset.
Som beroendeläkare ser Lotta Borg Skoglund att ett riskbruk snabbt kan eskalera till skadligt bruk när människor som har taskigt reglage går i pension. När vardagsstrukturen och kickarna i arbetet försvinner uppstår ibland helt nya svårigheter.
Ett exempel på det är en framgångsrik vd på ett multinationellt företag. Hans fru hade under hela arbetslivet tagit hand om familjen. Det upplägget hade fungerat utmärkt för dem båda. Men när företagsledaren gick i pension rasade allt. Utan en sekreterare som tog hand om honom slutade han att fungera. Vid 72 års ålder var han mer vilsen än någonsin.
– Även för de anhöriga blir det tufft. Plötsligt förväntas partnern styra upp den här människan dygnet runt. Det sliter på relationen.
– Männen har dock i de flesta fall kunnat behålla sin familj, eftersom det traditionellt sett har varit mer okej för en man att ha en hel stab med vad jag brukar kalla för ”personliga assistenter”; fruar, sekreterare och andra kvinnor som sopat upp efter dem.

Kraschade relationer

– Framgångsrika, kicksökande kvinnor däremot, har ofta förlorat sin flock på vägen. Samma gränslösa beteende accepteras inte alls på samma sätt när det gäller kvinnor. Efter pensionen går de därför många gånger hem till en tom lägenhet och ett berg av kraschade relationer bakom sig. Då är det lätt att förstå att man kan försöka dämpa den ångesten med några glas vin för mycket.
Hur kommer det sig att vi kvinnor med adhd-problematik gått under radarn så länge?
– Forskningen har huvudsakligen gjorts av män, på unga män och pojkar. Diagnoskriterierna är rätt fyrkantiga och platta. De har missat att ett adhd-tillstånd i allra högsta grad även befinner sig i en kulturell kontext. För det är ingen sjukdom, det är ett sätt att fungera. Det behöver sättas i relation till vad vi har för förväntningar på hur olika människor ska fungera.
Berätta, hur kom det sig att den där 92-åriga kvinnan fick en diagnos?
– Hon var inlagd på en geriatrisk avdelning. Jag var där för att föreläsa för personalen om adhd i en åldrande befolkning. En i personalen berättade att man upplevde att den här kvinnan var väldigt svår att hantera.
– Till slut gjorde de en adhd-utredning på henne. Kvinnan var ett solklart fall. I samma ögonblick hon och personalen fick den här förklaringsmodellen lugnade situationen ner sig. Med rätt förståelse och bemötande var det inga problem att skapa en god vårdsituation för henne.
– Man kan ju undra vad det ska tjäna till att bekosta en utredning för en så gammal kvinna. Men alla har rätt till en omstart med rätt förutsättningar, även om den är sent i livet.

Text Hillevi Wahl

Kommentera