Jag var förälskad i en klasskamrat som jag hade ett förhållande med. Han gjorde slut strax efter studenten och det tog mig hårt. Planen är att klassen ska ses i november. Rädd för att riva upp gamla sår. Är återträffar bra eller dåliga för psyket? undrar en av Seniorens läsare.
I våras skulle min gamla klass ha haft ett 50-årsjubileum. På grund av covid-19 sköts det upp och nu är planen att vi ska ses i november istället. Jag har inte känt mig bekväm med att gå till någon samling tidigare. Mitt motstånd beror på att jag var förälskad i en klasskamrat som jag hade ett förhållande med. Han gjorde slut strax efter studenten och det tog mig hårt.
Rädd för att riva upp gamla sår.
Nu har jag förstått att han blivit änkling och tankarna på honom och återträffen har tagit en annan vändning. Jag skulle vilja reda ut vad som egentligen hände mellan oss och berätta hur jag saknat honom. Vad säger du? Är återträffar bra eller dåliga för psyket? Jag är inte den modiga typen och är rädd för att riva upp gamla sår, därför vågar jag inte ta kontakt med honom direkt.
GULLVIVAN
Malena svarar: Under corona har många varit ensamma och isolerade. Tankar på oavslutade relationer och vänskaper som runnit ut i sanden har därför inte varit ovanliga. På forumet Twitter har det strösslats med uppmaningar om att stå emot att höra av sig till gamla ex. Tidningar har skrivit om hur människor i isolering minns tillbaka till enklare tider och tar kontakt med vänner från förr.
Vi har ingen ritual som visar rikedomen och möjligheterna i åldrandet.
När vi blir äldre är det heller inte ovanligt att reagera så här – man vill klara upp det ouppklarade. Din inbjudan har säkert satt igång många känslor. I vårt samhälle har vi gjort oss av med en mängd viktiga riter som markerar övergångar i livet. Vi har ingen ritual som visar rikedomen och möjligheterna i åldrandet. Återträffar kan fylla ett sådant tomrum.
Att återse sina klasskamrater eller ett ungdomsgäng kan bli mycket positivt, som att återvända till det förflutna och få en andra chans. Någonstans vill vi pröva oss själva och se hur långt vi kommit i vår egen resa och utveckling. Många av våra känslominnen är ju bundna till platser och sammanhang. Vi kommer i kontakt med vissa känslor först när vi är på samma plats eller med samma människor igen.
Kan vara känslomässigt laddat.
Men vissa möten kan också snabbspola bandet tillbaka till obehagliga minnen. Mötet med ovänner från förr kan färgas av kraftfulla känslor av otillräcklighet, till och med hämndkänslor. Att möta blicken från någon som gjort slut med en kan vara känslomässigt laddat och göra att man tar några glas för mycket. Det är därför inte så klokt att gå till en sådan träff för att reda ut saker. Den man vill tala ut med kanske inte alls har det behovet och det måste man respektera.
Fastna i fantasier om att allt var bättre förr.
Det är också väldigt lätt att förstora upp det förgångna och fastna i fantasier om att allt var bättre förr. I sådana situationer hjälper det att återta kontrollen. Ta en promenad, då styr du i alla fall över dina steg och vart du går. Kopplar du sedan stegen till ett öppet sinne kan du få andra impulser, kanske att helt släppa det gamla och gå vidare. Det är en befriande känsla. Eller kontakta honom genom gammaldags brev, utifrån genuint intresse utan baktanke. Det viktigaste är att visa omtanke och omsorg om både dig själv och honom.
