Fråga: Hej! Vi är en rätt stor familj med barn och barnbarn i olika åldrar som brukar ha många och stimmiga familjeträffar som jag uppskattat mycket, kanske för att jag alltid har känt mig vara mitt i centrum. På senare tid har jag känt mig utanför, vilket har gjort mig både ledsen och irriterad. Våra barn pratar mest med varandra om sina jobb, problem med barnen och annat som uppfyller deras vardag. Ibland vänder de sig litet pliktskyldigt till mig och vi pratar lite, men sen är det återigen de andras tur. Det känns som att jag inte är lika intressant att prata med som förr.
Min man bryr sig inte, det har alltid varit jag som varit mest delaktig i barnens liv och ställt upp för barnbarnen under småbarnsåren. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den nya situationen. Jag vill inte bli bitter men jag känner mig åsidosatt.
Mormor/farmor MB
Svar: Tack för ditt brev. Det är säkert många som känner igen sig i din berättelse och dina upplevelser. Du vet också säkert innerst inne att det är livets gång. Allt har sin tid. Tänk på hur det var när du var ung och hur du umgicks med dina föräldrar. Men hur ska man förhålla sig till det utan att bli bitter och grinig? Vi i far- eller morföräldragenerationen kan nog inte förvänta oss lika mycket uppmärksamhet från våra barn och barnbarn som vi ägnar dem. I vårt ungdomsfixerade samhälle brukar ju ”de äldres råd”« inte stå särskilt högt i kurs. De vuxna barnen tycker kanske att du är privilegierad som slipper stressen i arbetslivet och slitet för att få ihop livspusslet. Vi finns i ”standby-läge”, vilket dock inte innebär att vi ska anpassa samvaron efter deras villkor och behov.
Detta att inte längre finnas i centrum upplevs olika, beroende på om man är en person som är van att ta plats och kanske dessutom haft ett jobb i ledande ställning. Efter pensioneringen engagerar sig många i barnens och barnbarnens utveckling eller ideell verksamhet, kanske ett slags kompensation för förlusten av jobbpositionen. Nu är tiden då vi måste släppa sådant i livet som vi har älskat, men vi ska passa oss för att sjunka ned i bitterhet och uppgivenhet och istället söka oss vidare till annat som ger mening. Det gäller att skapa balans mellan det man vill bevara, och det man måste ge upp för att få utrymme för något nytt. Balansen är inte given utan bör omprövas i takt med att livet förändras.
Att bli medveten och reflektera över den nya situationen som du gör är första steget till insikt. Fundera på hur du kan väcka intresse genom att rikta frågor till någon i sällskapet istället för hela gruppen. Träna dig i rollen att lyssna. Undvik att tråka ut sällskapet med att redogöra för dina krämpor och detaljerade berättelser ur din ”värld” (hur kul tyckte du det var att lyssna på ”de gamlas” berättelser förr i världen?) Undvik förnumstiga råd och prat om hur saker och ting borde vara. Bida din tid. Barnen kommer att ta dig i anspråk när de behöver dina erfarenheter. Du har ställt upp för barnbarnen och detta kommer alltid ha en plats i deras barndomsminnen.
Flytta ditt fokus till dina vänner och egna intressen. Ta tillvara tiden och lyssna i ditt hjärta. Nu är tiden för goda samtal om angelägna ämnen (som detta), för att lära dig nya saker och njuta av stunden – lyssna på koltrasten – allt sådant som håller dig levande för än är det din stund på jorden. ”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” (Tranströmer ur Romanska bågar)
P.S. Hör gärna av dig och berätta hur du handskas med förändringarna i ditt liv.
