Vart tog våren vägen? Plötsligt blev det bara sommar, skriver Ingmar Skoog som saknar de torra bullarna till kaffet medan man pratar bort en stund med andra.
När detta skrivs är det drygt tio veckor sedan vi fick besked att ställa om våra liv för att minska smittspridningen av det nya coronaviruset. Så fort det gick att ställa om till en ny verklighet!
Nu känns det som en ny normalitet. Universitetet, där jag arbetar, bestämde snabbt att alla som kunde skulle arbeta hemifrån. Alla konferenser och större möten ställdes in på någon dag. Jag trodde att jag nu äntligen skulle få tid för det jag annars inte hinner med.
Men plötsligt träffade jag fler människor än förut. Arbetsdagarna fylls av digitala möten på Skype eller Zoom, trots att jag knappt lämnar hemmet. Interna möten, handledningar av studenter, föreläsningar på läkarutbildningen och olika seminarier sker nu hemifrån, med personer som också sitter hemma framför sina datorer.
I början bokade jag hela dagar med digitala möten från morgon till kväll, men lärde mig efter några veckor att det inte var hållbart. Att arbeta hemifrån gör också att arbete och fritid flyter samman på ett sätt som inte fungerar i längden.
Samtidigt blir det mer och mer uppenbart att det inte riktigt är samma sak att bara träffa folk via nätet.
Mycket av det här kommer nog att fortsätta när pandemin är över och många möten där man förut åkte till andra platser kommer nog att ske digitalt.
Samtidigt blir det mer och mer uppenbart att det inte riktigt är samma sak att bara träffa folk via nätet. Man behöver också ha verkliga möten, där man bättre kan avläsa kroppsspråk och där det är lättare att också bara prata strunt som inte har med mötet att göra. Jag tror fler och fler börjar sakna de torra bullarna till kaffet medan man pratar bort en stund med andra deltagare.
Digitala möten ger en ny sorts ensamhet, inte bara när det gäller möten utan också i kontakt med barn, barnbarn och vänner.
Numera medverkar nästan alla som är med i tv via länk. Som forskare finns ju en uppgift att också medverka i media, och en allt större tid har gått åt till att prata med journalister. Det har känts speciellt viktigt med tanke på all okunskap om äldre som kommit fram under pandemin, speciellt ålderismen mot 70-plussare och tillståndet inom äldrevården.
Jag har byggt upp min egen tv-studio med upptravade böcker för att få rätt vinkel när jag lägger upp telefonen för sändning. Man vill ju inte att det ska se ut som om man tittar upp från en brunn. De flesta använder bokhylla som bakgrund, men då gäller det att kolla vilka böcker som står i hyllan.
Jag är 66 år och med tanke på hur svår en covid-19 infektion kan bli försöker jag minimera risken att bli smittad. Alltså går jag till affären på konstiga tider, typ 7.30 på morgonen eller 9 på kvällen. Och när jag gör det är jag livrädd. Även en promenad kan vara skräckfylld. Allt färre verkar tänka på att hålla distans. Det blir konstiga cirklar, och besök i planteringarna när jag försöker snirkla mig fram på trottoaren som en patient med virusfobi. Jag går omkring med handskar trots att sommarvärmen har kommit.
Antagligen är det så att trots träning så rör man sig mindre totalt sett jämfört med tidigare.
Jag brukar inte vara särskilt rädd av mig. Jag har rest till konstiga platser och till och med besökt platser där det varit krig och andra gräsligheter. Men det här är annorlunda. Jag tvättar förstås händerna ofta. Trots mjukgörande krämer känns huden som fnasigt läder. Dessutom blir jag alltmer långhårig och håret hänger snart över axlarna.
För att undvika sidoeffekter av att vara hemma brukar jag försöka springa en runda varje dag. Tycker dock att det inte är lika lätt att få upp konditionen som annars. Antagligen är det så att trots träning så rör man sig mindre totalt sett jämfört med tidigare. Detta kan ju vara något att tänka på när man diskuterar risken för negativa hälsoeffekter av isoleringen.
Det jobbigaste är väl att inte hämta barnbarn på förskolan längre och att inte kunna gå ut och ta en öl på de överfulla uteserveringarna nu när sommaren kommer. Kommer man någonsin att kunna kramas som förr? När jag ser gamla filmer hoppar jag upp ur soffan av skräck över hur nära folk står varandra. Och vart tog våren vägen? Plötsligt blev det bara sommar.
