Min man fick en demensdiagnos. Jag kan inte lämna honom ens en timme. Jag måste ha koll på allt. Problemet är hur jag ska orka. Jag vill inte ”lämna bort honom” det skulle kännas som ett stort svek efter alla våra år tillsammans. Läs hela frågan till Seniorens relationsexpert Malena Ivarsson och hennes svar.
Sedan tre år tillbaka har livet förändrats sedan min man fick en demensdiagnos. Eftersom han satsat allt på vår familj ekonomiskt och socialt bestämde jag mig för att satsa allt på att stötta honom.
Jag såg det som en livsuppgift. Men det innebär att mitt liv krympt totalt. Jag kan inte lämna honom ens en timme. Jag måste ha koll på allt, från hur han klär sig, till var han lagt sin sömnmedicin. Efter en kort semester i somras fick han aggressiva utbrott. Som du förstår har allt samliv upphört. Det har jag inget problem med. Problemet är hur jag ska orka. Jag vill inte ”lämna bort honom” det skulle kännas som ett stort svek efter alla våra år tillsammans.
/Cecilia
Jag tänker mig att du först av allt behöver inse att löftet du gav gällde då, men att nu är bördan för stor.
MALENA SVARAR: Att vårda en nära anhörig ställer stora krav och många lider i tysthet av att ta på sig en för stor börda.
Jag tänker mig att du först av allt behöver inse att löftet du gav gällde då, men att nu är bördan för stor. Alla personer har rätt till anhörigstöd av sin kommun. Börja där och se vad det kan ge. Enligt lag är det samhällets skyldighet, inte anhörigas, att tillgodose enskildas behov av professionellt stöd eller vård.
Det finns också intresseorganisationer som erbjuder stöd. Men kanske är den bästa hjälpen att få en egen samtalskontakt. Terapi kan befria oss från känslor av svek och skuld. Det betyder inte att vi ska jobba bort känslorna och göra oss till känslokalla varelser, bara se situationen på ett nytt sätt. Det går att lämna över vården till andra, men behålla vänskapen.