Björn Bragees önskelista är tydlig. Skärpt vårdgaranti, kortare väntetider, prioritering av värk hos äldre och mer resurser till vårdcentralerna.
Julen i sjukvården är något alldeles särskilt. Det grundar jag dels på erfarenheter från min uppväxt i vårdmiljö, dels på att jag jobbat åtskilliga storhelger på olika akutmottagningar. Julafton har ett eget manus; om vädret är kallt och isigt kommer det fallskador hela dagen fram till julmiddagstid. Sen är det lite stiltje innan de med akuta gallbesvär och fyllefallen droppar in. Sent under natten kommer akuta nödrop från patienter med hjärtsmärtor från sjukhusets avdelningar.
Ända upp till vuxen ålder firade jag alla jular jag minns på sjukhus. Min far var syssloman (i dag sjukhusdirektör) på lasarettet i Söderhamn. Det barnrum jag och mina syskon hade låg i en ombyggd likbod i sjukhusparkens villa.
På julaftonen höll prästen en allvarsam predikan i sjukhuskorridoren prick kl 15.00. Levande ljus i alla fönster, anställda på led, läkare utan vit rock och sjuksköterskor i svart dräkt med hätta. Därefter följde husmoderns dignande julbord för patienter och alla oss som bodde på området. Lasarettet hade tre läkare som fick ta törn dygnet runt, också när de intagit julbordets mat och dryck.
En sen julafton fick min far svår buksmärta och måste opereras för blindtarm. I eterruset fick han höra att kirurgens son, knappt läkarkandidat, skulle få göra sin första operation på honom. Min far hörde kirurgen, något påverkad av julöl, säga: ”Var inte så nervös pojke, det går säkert bra”.
Från slutet av 60-talet drygade jag ut studielånet med att placera ut 200 julgranar på avdelningarna och i väntrummen på Östersunds lasarett. Patienterna gladdes åt granar, ljus och pynt. Men syster Vivan skrek ”UT!” när jag skulle sätta en gran på fot i allergimottagningen. Allergidoktorn Holmgren dök dock upp och försäkrade att det skulle gå bra. ”Ingen är allergisk mot svenska julgranar, kom in du”!
Kanske är det en sådan uppväxt som gjort att jag trivts bättre som privatläkare där man ostört kunnat ha gran och fika i väntrummet. Och att man kunnat bjuda på smärtbehandlingar utan krångel. Ofta med lite tröst i eländet och inte sällan skratt på det. För väldigt många patienter har berättat, ibland med tårar, hur svårt det varit att bli bemött med skepsis mot kronisk smärta eller diffusa besvär.
Jag får fortfarande varje dag bevis och brev om hur vården struntar i väntetider och kritiserar patienter med värk för att överdriva eller söka i onödan. ”Lite ont har vi väl alla”, eller ”gå ned i vikt och ta tag i livet” får de höra.
Jag längtar inte tillbaka till allt från förra seklet, det fanns dryga läkare och barska sjuksköterskor då också, men jag längtar framåt till en sjukvård med inställningen att vård kan och bör ges till den som behöver. Seniorens och SPF Seniorernas ansträngningar för vården är viktiga.
Jag har en julönskan att vårdgarantin ska skärpas, väntetider lösas upp, att värk hos äldre prioriteras och vårdcentralerna får de resurser man behöver. För alla dessa ord på ”v” behövs kanske en ”vita västar-rörelse!
Tänd ett ljus för smärtan
Socialstyrelsen har uppskattat att upp emot en miljon svenskar behöver utökad vård för smärta och vi vet att mer än tre miljoner i landet har långvarig värk. Tänd ett ljus i julhelgen för alla som behöver vård men inte får det!
Månadens fråga
Vad ska du göra i jul, Björn?
Björn svarar:
Jag ska leva som jag lär. Ta långa promenader med hundarna Ricco och Rocco, umgås med barn och barnbarn, gärna ta skogspromenader i snön – om det blir som i fjol. Jag ska äta vegetariskt och dricka väldigt måttligt. Jag ska skratta och berätta skrönor som ingen i familjen lyssnar på men ändå ge min fru sen 48 år en julkram och puss. Tillsammans ska vi förbereda byggandet av Europas största smärtklinik nästa år, med särskild omsorg om de äldre.
Björn Bragee är Seniorens expert på seniorhälsa.
Han är läkare och specialiserad på smärta.
