Många får skuldkänslor när minnen bleknar och man går vidare. Tillåt dig att sörja och döm inte dig själv om du längtar efter en ny partner, skriver Seniorens expert.
Vill bara tacka för alla kloka svar du ger i din spalt i Senioren, som till signaturen ”Hans A”, som hade förlorat sin fru. Jag är 75 år och änka sedan tre år. Min man och jag hade också ett bra äktenskap och ett väl fungerande sexliv. Visst har livet blivit tomt och annorlunda sen han dog, men jag försöker ta för mig av det sociala livet. Dock saknar jag någon att dela tankar med, göra trevliga saker tillsammans med och känna intimitet ihop med. Jag har fortfarande sexlust och känner mig inte så gammal som siffran anger.
Jag har fortfarande sexlust och känner mig inte så gammal som siffran anger.
Redan innan min man blev sjuk talade vi om hur det skulle bli om någon av oss gick bort. Vi unnade absolut varandra att träffa någon ny partner. Man kan ju inte få tillbaka den som gått bort.
Därför tyckte jag att du gav ett bra råd: Att försöka finna en ny kvinna, och att hans hustru säkert hade unnat honom att få ett bra liv de år som är kvar.
»Anna«
Malena Svarar: Det är en enorm tillgång att få dela tankar, händelser och sexualitet under en lång livstid med en älskad person. Om då ens livskamrat går bort är det förstås en känslomässigt omskakande upplevelse, som det tar tid att hämta sig från. Livet blir tomt och annorlunda, som du säger. Man har inte längre ett vittne till sitt liv som tidigare. Var och en sörjer på sitt sätt, men som regel kommer den första chocken att avta med tiden och man mår gradvis bättre även om akut smärta knackar på, särskilt vid olika bemärkelsedagar och längre helger.
Och man måste också tillåta sig att sörja, och inte heller döma sig själv om man börjar längta efter en ny partner. Många får skuldkänslor och skäms för att minnena bleknar och man går vidare.
Många får skuldkänslor och skäms för att minnena bleknar och man går vidare.
Författaren C. S Lewis beskriver rädslan han känner när han håller på att förlora minnet av sin döda hustru med de här orden: ”som snöflingor som faller över hennes bild tills hennes verkliga jag blir fördolt”.
Just föreställningen att man sviker den bortgångne om man vill ha en ny relation är mycket vanlig, även om man som du och din make kunde tala om det och säga att man unnar varandra att träffa en annan. Det beror delvis på att vi i vår kultur lärt oss att se livslånga relationer som det bästa. Men historiskt sett har vi inte alltid levt så. I tusentals år levde människan i små jakt- och samlarsamhällen och många antropologer tror att kvinnor och män hade många olika partners under en livstid.
Tror vi att den livslånga modellen är den enda rätta kan sorgen bli ett sätt att hålla kvar den bortgångne och göra att vi inte öppnar oss för de möjligheter som finns för att skapa oss ett bra liv ändå. Men du visar med ditt viktiga inlägg att det går att känna ny livslust. Jag fastnar särskilt för dina ord om hur det sociala livet kan ge stimulans och öppna nya dörrar.
