Signaturen M.M. har levt ensam sedan 15 år och skriver att hon inte är någon att räkna med. ”Par sluter sig än mer tillsammans och talar inte med mig. Jag är ensam, har tagit emot mycket elände genom åren för jag har visat omtanke om andra, nu är jag bara obekväm. Sådan är min tillvaro. Värre kan det inte bli”. Läs hela brevet och Malena Ivarsson svar nedan.
Du säger i svaret om ensamhet efter en skilsmässa att man inte ska känna sig exkluderad och bortvald och att man ska söka sig till nya bekantskaper. Det är just det som är problemet. Är skild sedan 30 år. Har levt ensam sedan 15 år och är ingen att räkna med. Par sluter sig än mer tillsammans och talar inte med mig. Du är ett hot mot vår gemenskap – andra ensamma också – är budskapet. Jag vill inte bara umgås med kvinnor och vill inte bara vistas i kyrkliga sammanhang. Jag har kunskap i vitt skilda ämnen, men känner mig mest hemma när jag sitter i väntrummet på vårdcentralen. Jag ger mig själv skuld för att jag är ensam och orkar inte med alla som klagar för mig om ohälsa och ökade kostnader. Jag har varit psykiater, psykolog och kurator för dem men nu klarar jag inte att stå emot längre utan har blivit aggressiv och vem vill vara med en då? Jag är ensam, har tagit emot mycket elände genom åren för jag har visat omtanke om andra, nu är jag bara obekväm. Sådan är min tillvaro. Värre kan det inte bli. /M.M.
Malena svarar: Ibland hamnar man i ett läge där man inte vet hur man ska öppna dörren till gemenskap längre. Att du i många år har varit den som stöttat, som ”psykiater, psykolog och kurator” säger mig att du i grunden är en empatisk person med lätt för att lyssna på andra. Men nu är du uttömd. Nu är det du som behöver tala med någon som lyssnar på dig på djupet.
Därför behöver du få tala ut med en psykolog eller psykoterapeut för att låsa upp dina inlåsta känslor av missnöje och besvikelse. Först då kan du släppa in andra i ditt liv och hitta nytt umgänge. För i första hand är det kanske inte ensamheten som är problemet just nu, utan dina tärande känslor av ilska och besvikelse.
Du har alltför länge fått behärska dina känslor i ensamhet. Det leder lätt till orimliga skuldkänslor och en känsla av att ingen vill ha en. Och det är, precis som du skriver, svårt att få eller behålla vänner om man äts upp av sådana känslor inifrån om man är aggressiv utåt och känner sig slutkörd.
Om du talar med en erfaren terapeut kan du möta dig själv på ett nytt sätt så att du kan se mer positivt på livet. Du kan få hjälp att lösa upp de här knutarna som håller dig bunden vid ensamheten och då löser sig nog vänproblemet också – i alla fall kommer din dörr att vara mer öppen för andra. Inte som nu, stängd och låst.
Det är aldrig för sent, inte heller är du ensam om känslorna och den erfarenhet du har av att låta dem gro till skuld och aggression. I Samanda Ekmans och min podd Till Sängs har vi en diskussion i avsnitt 12 som heter just ”Avvisad”, där vi ger olika exempel på hur man kan känna sig och uppleva ett avvisande.
Läs också: Sexhjälp med pacemaker?
Läs också: Varför ska man raka sig?
Läs också: Jag känner mig också övergiven
Läs också: Jag känner mig utanför
Läs också: Han har lämnat mig
Läs också: Hur ska jag träffa någon?
Läs också: Testosteron för kvinnor
Läs också: Ensam och fattig
Läs också: Nu är jag själv – och telefonen tyst
Läs också: Rätt kläder för en dejt?
Läs också: Nu är det slutdansat…
Läs också: Tänk alla kvinnor som aldrig får orgasm
Läs också: Jag har aldrig haft orgasm
Läs också: Första orgasmen vid 80
Fråga! Malena Ivarsson är socionom och sexolog.
Skriv till experten@senioren.se eller skicka ett brev till
»Fråga Malena«, Senioren, Box 22574, 104 22 Stockholm
