I början av 2000-talet räknade jag på vad slopat ränteavdrag och sänkt fastighetsskatt skulle innebära för hushållen. Då hade det fungerat bra med en samtidig förändring. Fastighetsskatten var ett stort problem för många medan skuldberget inte hunnit växa till sig som idag. Skatten på fastigheter ändrades, men inte ränteavdragen. Politiker verkar dra sig för att göra ändringar som berör breda grupper.
Ändå lutar det nu åt att ränteavdragen ska justeras ned. Vad händer då med skatten på sparande? Skattereformen från början av 90-talet utmärktes av symmetri i beskattningen. Men betyder inte minskad avdragsrätt att man frångår den principen? Det kostar kanske för mycket för staten, men nog borde förändringen ske genom att skatten på räntor och andra kapitalinkomster sänks samtidigt?
Politiker verkar dra sig för att göra ändringar som berör breda grupper.
Det som händer i stället är att skatt på sparande höjs av och till. En ny sparform introducerades för några år sedan, Investeringssparkontot (ISK).
Ett viktigt mål var att underlätta för spararna att sälja och köpa fonder och värdepapper. I stället för en skatt vid försäljning tas en årlig skatt ut enligt schablon. Om man får en kraftig värdeökning inom ISK utlöses inte en kapitalvinstskatt, vilket annars kunde kännas som ett hinder för försäljning. Inte heller ska försäljningen deklareras. Med ökad rörlighet borde marknaden för aktier och fonder bli mer effektiv och priserna lägre.
På ISK beräknas den årliga skatten på en fiktiv avkastning motsvarande statslåneräntan gånger sparkapitalet (lite förenklat). Skattesatsen är 30 procent. Skatt på kapitalförsäkringar beräknas på ungefär samma sätt. Men i samband med att ISK infördes höjdes skatten där från 27 till 30 procent.
Även de år då värdet sjunkit tas den årliga skatten ut.
En årlig skatt urholkar kapitalet på sikt. På grund av ränta-på-ränta-effekten tappar spararen avkastning. I en analys jag gjorde inför att ISK såg dagens ljus fann jag att en årlig skatt för en passiv sparare inte gav någon fördel jämfört med vanligt fondsparande. En orsak är också att aktiemarknader svänger upp och ned med åren. Även de år då värdet sjunkit tas den årliga skatten ut.
Nu har statslåneräntan varit väldigt låg under flera år. Politiker menar att det har blivit alltför fördelaktigt. Den som är aktiv och kan parera upp- och nedgångar kan förstås utnyttja sparformen med skattefördel. Men för de flesta sparare är detta inte det normala.
Redan tidigare har skatten höjts då man ovanpå statslåneräntan ska lägga 0,75 procentenheter, med en lägsta nivå tillsammans på 1,25 procent. Till nästa år ska påslaget höjas till 1,0 procentenhet. Det kan tyckas som en marginell förändring, men försämrar ytterligare villkoren för det långsiktiga sparandet. Förslaget är inte bra och har också rönt kritik från många håll.
En annan skatt som förändrats är skatten på fondsparande. Från att ha varit fondbolaget som beskattats, landar nu skatten på spararen.
Schablonintäkterna för ISK och fonder dras inte från kapitalet utan läggs till i deklarationen. De kan ge kvarskatt men också leda till diskussioner när eventuellt fondsparande till barnbarnen kommer upp i nivåer där de blir tvungna att betala skatt. Vem ska betala den?
Den höjda skatten, på grund av höjd kapitalinkomst, kan dessutom påverka den som har bostadstillägg. En ytterligare inkomst, som egentligen är fiktiv, minskar bostadstillägget med 50 eller 62 procent av höjningen. En marginaleffekt i samma nivå som för en höginkomsttagare. Förutom att själva skatten ska betalas.
Vill politikerna verkligen ha ett sparande som är till för var och en av oss (tänk allemanssparandet) vore det klokt att inte utgå från de stora kapitalägarna. Kanske dags att införa ett ordentligt grundavdrag på inkomster från sparande nu?
