Seniorens nya expert på smärta, Björn Bragée, skriver om hjärnans roll vid smärta. Hur svårt skadade kan vara utan smärta medan lindriga åkommor kan upplevas som väldigt smärtsatta.
Som helikopterläkare i Jämtland på 70-talet fick jag möta svårt skadade patienter i bilvrak och fjällskrevor. Jag förundrades av något gemensamt hos dem. Trots stora sår eller snedvridna lemmar log de ofta svagt när jag närmade mig och tycktes inte ha så mycket smärta. Den vanliga förklaringen var att ”man är i chock”, men jag noterade ingen skadechock utifrån mina kunskaper som intensivvårdsläkare.
Efter mötet med en svårt skadad utan smärta kunde jag på mottagningen möta en svårt plågad patient med en flisa under nageln, eller en till synes opåverkad patient med fibromyalgi och utbredd muskelvärk som talade om sin livshotande smärta.
Det tycktes alltså inte finnas något samband mellan hur mycket smärta man upplevde och skadans storlek. Inte heller med patientens psyke eller var det gjorde ont.
Den internationella smärtläkarföreningen IASP omvärderade 1979 att det behövde finnas en verklig skada bakom det onda och definierade i stället all smärta som en upplevelse man ”känner igen från skada”. En upplevelse alltså. Vilket tyvärr av många tolkades som ”psykiskt”. Men jag mötte överhuvudtaget inget psykiskt avvikande hos de med långvarig smärta – utöver vad man kan förvänta sig av ett liv i plåga och oro. Nej, det borde vara en kroppslig mekanism!
Först nu på 2020-talet börjar vi förstå vad som ligger bakom dessa iakttagelser. All smärta uppstår förvisso som upplevelser i hjärnan. Men hjärnans främsta uppgift är att se till att vi överlever allt som kan hända oss. Den tolkar kroppens signaler för att hjälpa oss att undvika hotfulla situationer och använder smärta som en sund varning.
Modern forskning visar att hjärnan inte bara är vidunderligt snabb på att upptäcka hot. Den processar detta redan innan vi förstår det med hjälp av tidigare kroppsliga minnen. Ett oväntat morrande ljud kan förutspå ett bett av en ilsken hund man en gång varit med om. Hjärnan utlöser smärta som hotförstärkare långt innan (nåja millisekunder då) hundbettet, redan när ljudet når örat men innan man förstått vad man hört. Smärta är helt enkelt vårt svar på ett möjligt hot. Inte på skadan i sig.
Detta är den fysiologiska och naturliga förklaringen till fenomenet med liten smärta vid stor skada – åtminstone för mig och mina nära kolleger. När man blir tryggt omhändertagen av helikopterläkaren behöver hjärnan inte varna med hjälp av smärta. Det är motsatsen till fibromyalgivärken som ökar vid stress, muskelspänning och hot inte bara mot kroppen utan också mot familjeliv och vällevnad.
Den förutseende hjärnan varnar och larmar extra med värk. Det är inte psykiskt, det är fysiologiskt. Det leder också till nya behandlingsmetoder En av de enklaste och mest effektiva är att lära dig ta djupa andetag med magen. Det lugnar ner nervsystemet och hjälper.
Månadens fråga – antidepressiva lugnar
Varför behandlar man med antidepressiva vid smärta? Jag är inte deprimerad, vad jag vet.
/Undrande
Björn svarar: Det är inte nedstämdhet man vill komma åt utan överföringen av signaler till och i hjärnan. Riktigt gamla antidepressiva läkemedel som amitryptilin ökar adrenalin som dämpar signalerna och är förstaval vid nervsmärta som efter en operationsskada eller bältros. Nyare mediciner ökar serotonin som lugnar smärtsystemet. Bäst blir nog effekten om man samtidigt har nedstämdhet vilket inte är ovanligt vid långvarig värk. Vid långvarig smärta är tumregeln att var tredje blir bra av endast läkemedel.
Smärta – ett normaltillstånd
Värk, ont, ömhet och migrän är olika namn för smärta, som faktiskt är ett normaltillstånd då 60 procent av befolkningen har det i någon grad just nu. Tyvärr har 40 procent långvarig smärta eller återkommande smärta. Än fler hos äldre. Det är vanligaste skälet att söka vård och drabbar exempelvis två av tre med cancer.
