Först var det pandemin och nu Rysslands invasion av Ukraina. Hur påverkar kriser vår psykiska hälsa och vad kan vi göra? Det skriver Ingmar Skoog om nedan.
2020-talet har inletts med två världsomspännande katastrofer. Händelser som känts overkliga, som något som inte skulle kunna hända annat än på film. När vi precis lämnat coronapandemins restriktioner kom den ryska invasionen i Ukraina.
Plötsligt var det möjligt att vi på allvar kunde hamna i ett kärnvapenkrig eller drabbas direkt av verkliga krigshändelser, eller indirekt genom brist på mat eller en ekonomi som rasar ihop.
Hur påverkar sådana här händelser vår psykiska hälsa? Att många mått dåligt märkte jag under krigets första veckor när jag svarade på frågor från oroliga lyssnare i radions Kvällspasset i P4 och chattade med Expressens läsare.
I dessa tider när experter dyker upp i media kanske ni undrar hur en äldreforskare hamnar i detta sammanhang. Jag har dock inte bara sysslat med äldreforskning utan även undervisat på läkarutbildningen om katastrofpsykiatri under 20 år. Jag satt i Psykologisk Katastrofledningsgrupp på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i tio år, en tid då det inträffade händelser som diskoteksbranden i Backa, göteborgskravallerna, tsunamin och ett antal andra händelser.
Om oron blir för stor kan man dock behöva ransonera nyhetsintaget
Kriser handlar ofta om en oönskad förändring, något som rubbar vårt sätt att se på livet och våra tankar om framtiden. Det kan vara att någon närstående dör eller att man själv råkar ut för en allvarlig olycka eller får en allvarlig sjukdom. Men det kan också vara något som påverkar stora delar av mänskligheten som en pandemi eller ett krig. Pandemier och krig drabbar förstås de som förlorar närstående eller själva drabbades av sjukdom eller restriktioner, men hur påverkas den psykiska hälsan i befolkningen?
Ser man på olika data verkar det som om den psykiska hälsan inte påverkades så mycket under den första vågen av pandemin. Man pratar om en lägereldseffekt där vi samlades omkring Folkhälsomyndighetens presskonferenser och även om vi var oroliga för den tysta smittan så kändes det som att den inte skulle bli så långvarig.
När den andra vågen kom i november 2020 verkar det ha varit annorlunda. Vi såg i våra H70-studier en fördubbling av depressiva besvär och även antalet personer som sökte psykiatrisk vård verkar ha ökat vid den andra vågen. Vad de psykiska långtidseffekterna kommer att bli av isoleringen och nedstängningarna är svårt att veta.
Precis när pandemin verkade ha lagt sig och vi började leva mer normala liv kom så Putins invasion av Ukraina och rädslan för att vi i Sverige skulle drabbas av kriget, direkt genom krigshandlingar eller indirekt genom att livsmedel och andra varor skulle bli svårare att få tag i.
Det är viktigt att tänka på att det är normalt att oroa sig när sådana här saker händer. Oron gör att vi agerar. Till exempel att vi tar reda på var det finns skyddsrum och gör iordning en krislåda. Läs på MSBs hemsida för att se vad man bör ha i krislådan.
Ett annat sätt att minska oron är att engagera sig i en frivilligorganisation. Om oron blir för stor kan man dock behöva ransonera nyhetsintaget. Man behöver kanske inte uppdatera sig på mobilen hela tiden utan nöja sig med att kolla nyheterna på morgonen och kvällen. Om oron helt tar över tillvaron så att man inte kan sova eller göra det man brukar kan man behöva söka på vårdcentral.
Inom krispsykologin brukar man ofta prata om krisens olika faser, som ses både på individnivå och i befolkningen. I de första faserna reagerar man med oro och ångest och med olika psykologiska försvarsmekanismer. Sedan kommer man in i lugnare faser när man ställt in sig på det nya som hänt och även om oron kan finnas kvar är den inte längre lika påtaglig för de flesta.
Ingmar Skoog är Seniorens expert på seniorhälsa och har forskat om åldrande i fyra decennier. Han leder Centrum för Åldrande och Hälsa, AgeCap, vid Göteborgs universitet.
