Ingmar Skoog är Seniorens expert på Seniorhälsa och har forskat om åldrande i fyra decennier. Han är Årets Senior 2020. Här skriver han om vår förmåga att bedöma risk har satts på prov i och med diskussionen om Astra Zenecas vaccin.
Vår förmåga att bedöma risk har satts på prov denna vår i och med diskussionen om Astra Zenecas vaccin och risken att få den mycket allvarliga biverkan att insjukna i en kombination av blodproppar och blödningsbenägenhet. Själv fick jag första dosen av Astra Zenecas vaccin i början av april. Jag erkänner att det kändes lite nervöst att få vaccinet efter alla larmrapporter, ungefär som man känner sig lite orolig när man flyger trots att man vet att resan till flygplatsen är farligare än flygresan. Risken att dödas i en flygolycka är en på en miljon (eller mindre enligt andra beräkningar) och risken att dö i en trafikolycka en på 30 000.
För mig som 67-årig man var det alltså statistiskt farligare att åka till vaccinationen på Mölndals sjukhus än att ta Astra Zenecas vaccin. Risken när danska myndigheter tog beslutet att sluta med Astra Zenecas vaccin bedömdes som 1 på 40 000. Siffror från EU tyder på en risk på mellan en på 100 000 och 1 på en miljon. Storbritannien verkar ligga på 1 på 200 000.
Det var statistiskt farligare att åka till vaccinationen på Mölndals sjukhus än att ta Astra Zenecas vaccin.
De som fått den allvarliga biverkan har dessutom (fram till mitten av april) varit under 65 år. Även om den här biverkan är fruktansvärd för de drabbade och deras anhöriga måste risken jämföras med att drygt 1 av 1 000 svenskar, 1 av 500 70-plussare utan äldrevård, och en av 15 på äldreboenden har avlidit i covid-19. Att inte ge Astra Zenecas vaccin innebär att fler människor avlider av uteblivet vaccin än av vaccinet. Som jämförelse, i mitten av april hade totalt tre personer i Sverige fått den allvarliga biverkan och en avlidit, medan 15 personer avled i covid-19 per dag vid samma tid.
Vi har ofta svårt att bedöma risk. Det kan därför vara av intresse att begrunda några andra risker. Det sker cirka 3 000 dödsolyckor i Sverige varje år, vilket ger risken 1 på 3 000 per år. Det allra farligaste är egentligen att vara hemma, då hälften av olycksfallen är fallolyckor i hemmet. Detta innebär en risk på drygt 1,5 på 10 000, en risk som är högre hos seniorer. Risken att dö av kvävning är 1 på 3 600, och att dö av förgiftning 1 på 25 000.
Ändå är vi mer oroliga för att bli mördade av okända. Risken att bli mördad är 1 på 100 000 (120 personer mördas per år i Sverige), och oftast blir man mördad av en närstående. Risken att bli dödad i ett terroristattentat är ännu mindre. En orsak till vår felbedömning av risk är medias rapportering av spektakulära saker som flygolyckor, mord och terroristattacker, vilket ger en skev bild av var farorna egentligen finns. Detta återspeglas i samhällets satsningar på förebyggande åtgärder, där olyckor i hemmet, och forskning om detta, får en bråkdel av satsningen på att förebygga mer spektakulära saker.
Skillnaden mellan vad vi är rädda för och vad vi borde vara rädda för kan ha flera orsaker. En är känslan av att inte ha kontroll. När vi flyger, får ett vaccin eller vid en terroristattack saknar vi kontroll, vilket är skrämmande.
När vi åker bil (även som passagerare) eller när vi klättrar upp på en pall för att ställa in något i skåpet tycker vi att vi kontrollerar situationen. En överdriven rädsla för saker är väldigt vanligt, som rädsla eller obehag för spindlar, ormar, höga höjder och trånga utrymmen. Tidigt i mänsklighetens historia hade de här rädslorna en överlevnadseffekt. De gjorde att vi undvek att bitas av farliga djur, att ramla från höga höjder eller att rusa in i okända grottor. Kanske är det så att mediarapporteringen gör att vi omedvetet tror att spektakulära händelser är vanligare än vad de är.
