Årets Senior 2020 Ingmar Skoog är Seniorens expert på seniorhälsa och han har forskat om åldrande i fyra decennier. Här skriver han om en ny typ av ensamhet i digitaliseringens spår.
När jag skriver detta har pandemin hållit på i över ett år och under den tiden har jag mest arbetat hemifrån. Jag har avslutat ännu en dag fylld med digitala möten. Omärkligt har mötena blivit fler och fler, de är ju så lätta att ordna. Ofta pågår de numera oavbrutet från morgon till kväll. Ställtiden blir mindre och mindre och det är så som någon sa, att man knappt hinner slänga in en tvätt mellan mötena.
Jag sitter framför datorn och stirrar. Det kan vara ett seminarium där jag föreläser från Göteborg, den andre föreläsaren från Sydney, medan moderatorn sitter i Chennai i Indien. I nästa ögonblick handleder jag en doktorand för ett manus som vi delar på skärmen, och sedan kopplar jag över till ett möte med någon statlig utredning i Stockholm, för att snabbt gå över till ett möte om en ny studie vi ska göra och sedan en tv-intervju om äldres situation under pandemin. I bästa fall avslutas dagen med ett digitalt afterwork.
Och allt detta sker utan att jag ens behöver byta rum. Eller för den delen kläder. Det enda man behöver tänka på är att bakgrunden är snygg och att skjortan ser ok ut.
Under det här året har jag sett in i otaliga kollegers vardagsrum, arbetsrum eller kök, när det inte varit fejkade bakgrunder med vågor som slår mot en strand med svajande palmer. Om de nu varit fejkade, man kan ju vara var som helst nu och ändå vara på jobbet.
Ibland har det varit rätt kul när halvnakna familjemedlemmar till någon kollega upptäcker att de befinner sig mitt i ett digitalt möte med ett hundratal personer. Men det händer inte så ofta numera, de flesta har lärt sig.
Hur hann jag med något innan pandemin? När jag var tvungen att resa till jobbet och var tvungen att ta mig till de verkliga rum där sammanträdena ägde rum, ofta i olika delar av stan. Och när tid gick åt till småprat under en fikapaus över en statligt upphandlad bulle?
Vad övergången till ett digitalt liv medför för hälsan vet vi ännu inte.
För att inte tala om tågresor till Stockholm, flygresor till andra kontinenter och hotellrumsvistelser, då jag kom bort från de vanliga jobbmötena och hann arbeta ikapp.
Nu kommer jag inte längre att kunna skylla på att jag är bortrest eller att jag måste ta mig mellan olika ställen och därför inte kan vara med på ett möte. Vi kommer alltid att vara närvarande, även när vi är frånvarande.
Men det finns fördelar. Man kan ta bort bilden och stänga av ljudet utan att vara oartig. Då tror de andra att man är närvarande medan man i själva verket svarar på mejl, skriver en krönika eller kollar de senaste nyheterna. Eller lägger in tvätten. Det kunde man inte på den gamla tidens sammanträden.
Många säger att vi som kan kommer att fortsätta med detta. Att vi aldrig kommer att resa till möten igen och en del tror att arbetsplatserna kommer att försvinna för de som har kontorsjobb. Att det är mycket effektivare att mötas digitalt.
Jag tror inte det. De flesta saknar de personliga mötena. På ett digitalt möte eller på ett digitalt afterwork saknas något. Det är svårt att ha informella kontakter, att prata med en person i taget och att ha den speciella kontakt som det är att träffa personer i verkligheten.
Det här blir ännu tydligare när de som bodde på äldreboenden bara fick träffa sina anhöriga digitalt. Det var förstås bättre än ingen kontakt alls, men kunde förstås inte på långa vägar ersätta den personliga kontakten.
Vad övergången till ett digitalt liv medför för hälsan vet vi ännu inte, men det innebär antagligen mer stillasittande och mindre av den emotionella stimulans som är en så viktig del av att vara människa. Vi kanske får en ny typ av ensamhet
