Ingmar Skoog är Seniorens expert på seniorhälsa och har forskat om åldrande i fyra decennier. Här skriver han om demens - en väldigt vanlig sjukdom som de flesta oroar sig för när de blir äldre. Men vad är demens egentligen?
Demensjukdomar är nog det de flesta oroar sig för när man blir äldre eftersom de blir vanligare med stigande ålder. I våra studier hade 1-2 procent av sjuttioåringar, 22 procent av åttiofemåringar och 50 procent av nittiofemåringar en demenssjukdom. Bland åttiofemåringar var dock förekomsten hela 30 procent i mitten av 1980-talet. Den minskade förekomsten i de äldsta åldersgrupperna ses i hela västvärlden.
Dock kommer antalet personer med demens ändå att öka de närmaste decennierna eftersom antalet personer i Sverige som är över 80 år kommer att öka med 60 procent fram till 2030. Från 500 000 idag till 800 00 personer 2030.
Vad är då demens? Ett samlingsbegrepp för ett stort antal tillstånd som påverkar vår intellektuella förmåga. Vår minnesförmåga, vårt språk, vårt tänkande, och vår förmåga att hitta. Den vanligaste orsaken till demens är Alzheimers sjukdom. Vid Alzheimers sjukdom dör nervceller i hjärnan, framförallt i tinningloben, hjässloben och pannloben där man hittar speciella mikroskopiska förändringar.
Det är dels små fläckar som kallas senila plack, dels små nystan som kallas neurofibriller. De beskrevs första gången 1906 av den tyske psykiatrikern Alois Alzheimer, som undersökte en 55-årig kvinna känd som Auguste D, som kommit till honom eftersom hon blivit överdrivet svartsjuk på sin man och samtidigt börjat tappa minnet.
För några år sedan besökte jag faktiskt hans gamla laboratorium i München, där hans mikroskop fortfarande finns kvar. Hans fynd väckte inte särskilt stor uppmärksamhet och han dog 1915 utan att veta att sjukdomen han upptäckt skulle visa sig vara mycket vanlig.
När jag gick läkarutbildningen var Alzheimers sjukdom en ovanlig demenssjukdom som mest drabbade personer yngre än 65 år, men i slutet av 60-talet och början av 70-talet upptäckte forskare att samma förändringar fanns hos personer med senil demens, som drabbade äldre.
Och plötsligt var Alzheimers sjukdom den vanligaste demenssjukdomen! Och en av de vanligaste sjukdomarna överhuvudtaget!
När jag började forska på demens i början av 80-talet hade man precis upptäckt att de senila placken var kopplade till äggviteämnet beta-amyloid och att neurofibrillerna var kopplade till äggviteämnet tau.
En blodig kamp pågick mellan de forskare som trodde att beta-amyloid var viktigast (”baptisterna”) och de som trodde att tau var det (”taoisterna”). Från mitten av 90-talet tycktes baptisterna ha vunnit, kanske för att man upptäckte några gener som alla var kopplade till amyloid.
En stor del av forskningen riktades nu mot amyloid och alla försök med läkemedel var under två decennier inriktade på detta. Dock utan större framgång. Ett exempel på faran när ett helt forskningsfält plötsligt blir nästan eniga i en fråga. Forskare ska bråka, i alla fall lite grann.
Nu har de tilltufsade taoisterna börjat komma tillbaka på banan efter att ha gömt sig under många år. Flera läkemedel som nu testas är inriktade på tau. Men kanske är det något helt annat som är viktigt för inte heller försöken med tau-läkemedel har hittills lyckats särskilt väl.
När man ska diagnosticera Alzheimers sjukdom tittar man på nivåer av amyloid och tau i ryggvätska. Och nyligen har man fått metoder som gör att man kan upptäckta dem genom ett blodprov. Svenska forskare med göteborgsläkaren Kaj Blennow i spetsen är faktiskt världsledande på det här området.
