En gemensam fritidsfastighet i familjen är ett ställe där vi kan träffas och njuta av natur och bad. Att äga ihop kan fungera mycket bra men det kan också lätt innebära problem och oenighet.
I somras blev vi med ny brygga. En efterlängtad förbättring som kom till främst med hjälp av den yngre generationens krafttag. Den stabila bryggan ska säkert stå pall lång tid framöver och vi kommer att kunna tillbringa många sol- och badtimmar där.
Vi har alltså en gemensam fritidsfastighet i familjen, ett ställe där vi kan träffas och njuta av natur och bad. Det fungerar mycket bra, men att äga ihop kan annars lätt innebära problem och oenighet. Förutsättningar och förväntningar är så olika. Om inte alla kan få plats samtidigt, hur ska veckorna fördelas? Om inte alla kan delta i underhållet, ska man då kunna köpa sig fri? Om inte alla tycker lika, hur ska besluten fattas?
En av de viktigaste punkterna handlar om vad som ska göras om en av ägarna vill dra sig ur.
Så länge föräldrar är med i bilden brukar det mesta löpa på friktionsfritt. Men hur blir det sen, när barnen ska samsas?
De som redan nu vill föra över fritidshuset till sina barn genom att avstå arv eller genom gåva kan hjälpa till att reda ut begreppen för att förekomma framtida tvister. Eller kanske äger ni som syskon redan något tillsammans?
I grunden finns det en lag om samäganderätt som styr. Den säger att ägarna ska vara överens om förändringar och skötsel. Det handlar inte om majoritetsbeslut utan att man är helt överens. I praktiken är det nog vanligare att man har lite olika viljor.
Med ett samäganderättsavtal kan man avtala bort lagens regler och bestämma vad som ska gälla i stället.
Ett skriftligt avtal gör tydligt vad man har kommit överens om och är bra att ha som bevis. Det kan till och med vara lämpligt att lägga några tusenlappar på en jurist för att få det formulerat efter de egna behoven. Frågor som ska lösas handlar om vistelsetid, skötsel, nivå på standard, ekonomi och delaktighet. Man behöver också bestämma hur ofta man ska samlas för åtgärdsplanering, hur olika beslut ska fattas, hur omfattande försäkringen ska vara och om det ska vara möjligt att låna ut eller hyra ut huset.
En av de viktigaste punkterna handlar om vad som ska göras om en av ägarna vill dra sig ur och hur värderingen då ska gå till.
Ekonomin är förstås en stötesten
Ekonomin är förstås en stötesten. Hur mycket ska sättas av för drift och hur mycket för renoveringar och förbättringar?
En person bör vara huvudansvarig för att sköta ekonomin och betala räkningarna. Man kan sedan bestämma att ägarna betalar ett grundbelopp per år till ett gemensamt konto och kanske ett belopp per dag man vistas där om det är olika mycket och under olika årstider.
Om man vill att sommarstugan ska kunna vara kvar i familjen och om man har råd, kan man som förälder sätta av en grundplåt för framtida renoveringar, till det gemensamma kontot.
En fråga som kan dyka upp är att det egentligen bara är ägarna som ska ha rösträtt. Tycker makar och sambor som engagerar sig i det praktiska underhållet att det är okej, eller blir de mindre motiverade då?
En annan fråga är vad som händer vid skilsmässa och dödsfall. Ska man kräva äktenskapsförord och testamente till fördel för nästa generation?
frågorna är viktiga att diskutera så att inte missnöje gror under ytan
Vi som föräldrar kan skriva in att det som barnen får ska vara enskild egendom. Ett sådant villkor går att skriva in i testamente och i gåvobrev. Det underlättar för barnen vid eventuell skilsmässa. Enskild egendom ingår då normalt inte i bodelningen.
De här frågorna är viktiga att diskutera så att inte missnöje gror under ytan och konsekvenserna överraskar när det redan är för sent.
Att ha tillgång till en sommarstuga utan att själv behöva ta hela kostnaden och underhållet är ett smart sätt att äga.
Så länge man är hyggligt överens. Det kan också handla om inställning. Kan man se det som en fantastisk chans man annars skulle stå utan är det lättare att ha överseende med att vi alla är olika och vill olika mycket med vårt ägande.
Som förälder är det också klokt att inte se nostalgiskt på frågan utan acceptera att barnen kan vilja annorlunda än vad vi kanske drömmer om.
