Ingmar skoog är Seniorens expert på seniorhälsa och har forskat om åldrande i fyra decennier. Han leder Centrum för Åldrande och Hälsa, AgeCap, vid Göteborgs universitet. Här skriver han om de tidigaste tecknen på Alzheimers sjukdom.
I min förra krönika skrev jag om hur forskningen om demenssjukdomar utvecklats under förra seklet till idag. Nu tänkte jag skriva om de tidigaste tecknen på Alzheimers sjukdom. Idag tror man att sjukdomen börjar 20-25 år innan man får symtom. Det första tecknet är att man ser förändringar i nivån av äggviteämnet amyloid i ryggvätska. Några år efter det kommer förändringar i nivån av äggviteämnet tau, och sedan börjar man på magnetkameraundersökning eller datortomografi se tecken på att nervceller dör. Strax därefter kommer de första symptomen, oftast att man får diskreta minnesproblem. I början går det inte att skilja symtomen mot normalt åldrande. De tidiga skillnader man ser är på gruppnivå när forskare följer befolkningar över tid.
Även de tidigaste biologiska förändringarna har en stor överlappning mot normalt åldrande. När vi gör undersökningar på helt friska äldre hittar vi att en stor andel faktiskt har tecken på Alzheimers sjukdom.
Förändringar i ryggvätska av markörer som finns vid Alzheimers sjukdom hittas hos 45 procent av 70-åringar och 25 procent har förändringar i amyloid. De flesta kommer inte att få demens eller symtom på demens de närmaste 10-15 åren. Flertalet kommer inte att få demens överhuvudtaget. Man kan alltså inte förutspå vilka som ska få demens bara på ett ryggvätskeprov, även om de som har sjukliga prover har en ökad risk. Det här är inte unikt för Alzheimers sjukdom. När man undersöker normala befolkningar hittar man ofta slumpmässigt och oväntat sjukliga förändringar som inte gett symtom, och kanske aldrig kommer att ge symtom. Att många äldre har Alzheimerförändringar i hjärnan utan symtom har varit känt länge.
Detta är ju vanligt när man blir äldre och det är mycket svårt att skilja från normalt åldrande.
I undersökningar av hjärnor på friska personer som avlidit fann man redan 1968 att en femtedel hade Alzheimersjukdom i hjärnan. Man räknar med att hälften av personer som har dessa förändringar inte har demens, och detta blir vanligare ju äldre vi blir. Orsaken till att en del personer med sjukliga förändringar inte får symtom och varför de sjukliga förändringarna inte ökar hos vissa personer vet vi inte idag. Om vi visste det skulle vi kunna förebygga sjukdomen bättre eller hindra att förändringarna ökar.
Alzheimers sjukdom har ett smygande förlopp. Symtomen börjar ofta med minnesproblem, svårigheter att komma ihåg namn och saker man läst eller hört. Efterhand får man mer minnesproblem. Framför allt är det närminnet som påverkas. Också språket kan förändras, man får svårigheter att hitta ord och språket blir tommare än tidigare. Detta är ju vanligt när man blir äldre och det är mycket svårt att skilja från normalt åldrande.
När man börjar få problem att komma ihåg viktiga händelser och när minnet blir ett problem kan det vara värt att göra en utredning. Man kan också få svårigheter att hitta i omgivningarna och att planera, man tänker inte lika bra som tidigare. När det här påverkar ens förmåga i det dagliga livet och ens sociala relationer kallas det demens.
De flesta är oroliga för att få en demenssjukdom, men lätta minnesproblem, som att glömma av namn eller inte komma ihåg allt när man läser en bok eller ser en film och svårigheter att hitta ord har de flesta av oss, också jag. Jag är inte särskilt orolig för det. Mest irriterad. Det är först när minnesproblemen och de intellektuella svårigheterna blir påtagliga det kan vara värt att söka på vårdcentralen för utredning.
