Vi vill hjälpa!

Runt om i landet väntar hundratals flyktingar på att ett nytt liv ska börja. I Siljansnäs i Dalarna bor just nu 140 flyktingar. Runt dem finns många som vill hjälpa till. Gemenskapen i byn har blivit starkare.

Siljansnäs ligger vackert intill Siljan i Dalarna, en mil väster om Leksand. I byn finns ett hotell, högt beläget på Björkberget med en vidunderlig utsikt över Siljans glittrande vatten, byar med röda hus och blåtonade berg i bakgrunden.
Sedan i höstas är hotellet knökfullt. Men inte av turister. 140 flyktingar från främst Syrien, Afghanistan och Irak bor här medan de väntar på besked om de får stanna i Sverige eller inte.

Pensionärer rycker in

Många av dem skulle nog gärna stanna precis här, om de fick välja. För de har blivit väl mottagna, det är många som engagerat sig i deras öden och försökt hjälpa dem på bästa sätt. Framförallt är det pensionärerna i byn som rycker in.
Ingegerd Ersson jobbade tidigare som lärare i Siljansnäs skola, men har varit pensionär sedan fem år tillbaka. En dag blev hon uppringd av sin gamla arbetsgivare, och fick frågan om hon inte kunde rycka in igen, det behövdes folk som kunde undervisa flyktingbarnen i svenska.
– Jag tvekade inte särskilt länge innan jag sa ja. Det kändes som en viktig sak, och det är väldigt roligt att känna att man kan göra något. Men det fanns ingenting förberett, så jag och mina kollegor har fått prova oss fram bäst vi kan, säger Ingegerd.

Stickar och pratar

Hon har även startat en stickgrupp tillsammans med väninnorna Gerd Bodlund Linder och Kerstin Sjögren. Hit kommer de som vill, oftast är det ett litet järngäng med syriska och afghanska kvinnor som stickar och pratar så gott det går.
– De kan ju egentligen sticka minst lika bra som vi, men tanken är att man ses och att man pratar svenska under tiden, säger Ingegerd.

Vi kliver in i foajén på hotellet. Några afghanska småflickor i slöja sitter i en soffa och tittar på tv, i fåtöljerna runt omkring sitter några män och pratar med varandra. Intill foajén ligger den stora matsalen, med panoramafönster ut mot Siljansbygden. Här, vid långborden, äter flyktingarna alla sina måltider. För femton år sedan hade Ingegerds dotter sin bröllopsfest just här. Allt är annorlunda nu, men utsikten är densamma – bedövande vacker.

Men allt det här har bundit oss i byn samman också. Man lär känna varandra på ett nytt sätt.

– Vet någon vilka som skulle komma idag? frågar Gerd, men varken Ingegerd eller Kerstin vet.
Det är lite olika med det, hur många som kommer och stickar. Alla brukar inte heller vilja sitta med i matsalen, men vill gärna komma förbi och få lite garn och kanske en pratstund. Så är det för Sami, från Irak. Hon visar stolt upp en liten poncho hon virkat till sin dotter.
– Vad fin den är! berömmer Gerd, och låter den röda ponchon gå varvet runt. Alla vill känna och titta.
Fahere från Afghanistan virkar på något gult, och efter mycket gestikulerande, skrattande och gissande lyckas hon förmedla att det ska bli en tvättlapp.

Var speciallärare i Syrien

En av de syriska kvinnorna har ingen stickning på gång och har heller ingen direkt lust att börja på något. Däremot vill hon gärna ha hjälp med några svenska meningar hon skrivit upp i sitt block.
– Jag går till skolan i morgon, inte på morgon, rättar Gerd, skriver ned meningen och håller upp blocket framför sig.
Kvinnan tittar noga, och rättar till det som blivit fel i hennes egen mening. Snart är hon igång med nästa.
– Vad jobbade du med i Syrien? frågar Gerd, och efter lite trevande ord på omväxlande svenska och engelska, som ”institut”, ”teach”, ”special”, framgår det att kvinnan varit speciallärare hemma i Syrien. Från att själv ha varit den som hjälpt andra, sitter hon nu här och kämpar med ett nytt språk. Idogt och metodiskt.

Bomben slog ner

Ännu svårare kanske det är för några av de afghanska kvinnorna, som inte alltid lärt sig skriva på sitt eget språk, dari, och som inte fått lära sig någon engelska. Men med leenden och gester kommer man ganska långt också. Fahere försöker ta en genväg via Google translate. Hon håller fram sin telefon mot mig, och där står ”du är snäll”. ”Tack, det är du också!”, säger jag och försöker skriva något tillbaka. Fick hon med sig något från hemmet när hon flydde, undrar jag? Google översätter min fråga, Fahere tittar länge på telefonen, tittar upp och skakar oförstående på huvudet. Hon skriver något till mig, även jag får en goddag-yxskaft-mening framför mig. Vi ler och rycker på axlarna, nej, tyvärr, Google translate kan inte riktigt hjälpa oss här.
Men några ord på engelska kan hon, Fahere, och några på svenska. Hon berättar att en bomb slog ner i deras hus i Afghanistan och att hennes tioåriga brorsdotter fick benen avslitna.

Språkcafé

Alla bär på traumatiska minnen, och vissa vill gärna dela med sig, berätta. Motivationen att lära sig svenska är hög, säger Ingegerd.
– De är väldigt inne på att lära sig svenska. Vi har språkkafé i Sockenstugan på torsdagar, där flyktingarna kan få tillfälle att träffa svenskar och träna språket. Det brukar alltid vara ganska många där.

I början, när det pratades om att det skulle komma flyktingar till Siljansnäs, fanns en viss skepsis, och det pratades en hel del om hur det skulle bli.
– Man var lite orolig då, när man hörde hur folk pratade, säger Kerstin Sjögren. Men när de väl kom blev det en sån fantastisk uppslutning. Vilken värme det finns hos människor ändå, alla saker som skänktes, alla som ville vara med och hjälpa. Vi efterlyste i lokalradion om det var några som hade lite garn, och sen kom folk hit med släp!
En bit ner i byn ligger ett gammalt skrädderi. Härinne har man samlat alla kläder som samlats in, och lagt upp i prydliga högar på borden, ordnade i storleksordning. De finaste plaggen har man hängt på klädställningar.
Kerstin Lundgren är den som håller i spakarna här, och även hon vittnar om ett enormt engagemang bland byborna.
– Vi har tre olika Facebook-grupper, och när vi la ut en efterlysning om kläder kom det så mycket inom bara en timme att vi inte fick plats!

Facebook underlättar

Nyligen skänkte en privatperson femtusen kronor, så Kerstin och en vän har varit iväg och handlat mängder av nya gymnastikskor. Omar, en kille i tjugoårsåldern provar ett par och de passar honom perfekt.
– Bra, då kan du ta dem! säger Kerstin.
Tack vare Facebook-grupperna, och telefon, kan de lätt nå varandra, vilket underlättar. Om Ingegerd till exempel upptäcker att det är några barn i skolan som inte har täckbyxor, kan hon bara kolla med Kerstin eller någon annan vilka kläder som finns tillgängliga.
Ahmad från Aleppo i Syrien är här med sina två små söner, Mohammed och Mahmoud. Pojkarna springer omkring och leker kurragömma bland borden, tills Mahmoud får syn på en bilderbok han bara måste titta i. Den handlar om bilar, och han springer glatt med den i handen till pappa.

Berikar våra liv

Hemma i hallen hos Kerstin Lundgren står ännu mer kläder, hon har inte hunnit få hit allting än. Det blir mycket sorterande, vikande och bärande.
– Men allt det här har bundit oss i byn samman också, säger Kerstin. Man lär känna varandra på ett nytt sätt, det är nästan som när man var småbarnsförälder. Som Anna-Lisa och jag, vi har varit vänner hela livet, men nu har vi fått en ny dimension i vår vänskap. För att inte tala om alla trevliga flyktingar vi träffar, vars öden vi får ta del av. Det berikar vårt liv.
Förutom språkkafé och stickgrupp är det många som engagerar sig i flyktingar privat. Man fattar tycke för någon man vill hjälpa lite extra. Ingegerd och hennes familj månar om Samar och Ahmed, som flytt från Syrien med sina fem döttrar.

Vi ses på en fika hemma hos Ingegerd och hennes man Alm Nils. Kaffe och bulle, men på lördag ska de alla laga mat tillsammans och då vill Maysoun göra syrisk mat och också lära dem hur man gör baklava.
Vet hon vad ”fika” betyder?
– Ja, säger Maysoun, det var det första ordet jag lärde mig på svenska!

Text och foto: Ulrika Palmcrantz

 

Kommentera