Tuffa tider för Bolivias seniorer

Hjälp. De äldre i Bolivia blir snabbt fler. Bara en bråkdel har en hygglig pension att leva av. Allt fler får klara sig själva – barnen har annat att tänka på.

Klockan närmar sig lunchdags. Solen skiner men luften på 4100 meters höjd är sval. I ett hjälpcenter för äldre i El Alto, en fattig grannstad till Bolivias politiska och ekonomiska centrum La Paz, puttrar det i grytorna. Två gånger i veckan serveras lunch för motsvarande tre kronor, under självkostnadspris, till de mindre bemedlade i området.
Roberto Mayta och hans hustru Josefa Mamani, 75 och 77 år, väntar. De pratar med varandra på aymará, ett av Bolivias många ursprungsspråk. De lever på den lilla statliga pension som finns. Någon enstaka gång får de hjälp av sina barn.
Roberto Mayta har varit både kokaodlare och byggarbetare. Men nu orkar han inte jobba längre. Benen och ryggen värker. Han är tacksam för den statliga pensionen, trots att den är liten.
– Den räcker inte alltid, men det är bra att vi får hjälp. Och så kommer vi alltid hit och äter, säger han.
Roberto Mayta har tagit med sig sin charango, ett ukulele-liknande instrument. Han börjar spela och sjunga, med ljus röst. Till skillnad från de flesta andra i samma ålder har han fortfarande tänder i munnen. De är bruna, men de är kvar.
På frågan om det är något Roberto Mayta inte tycker om med att åldras, ser han frågande ut.
– Vi är ju gamla nu, så är det bara.
De äldre kommer hit för maten, men lika mycket för umgänget. Ett par gånger i veckan är det föreläsning eller kurs. Tillsammans tillverkar de saker som går att sälja på marknaden, eller lär sig mer om de medborgerliga rättigheter de har
– trots att de åldrats.
När Armando Cruz kliver innanför dörren iklädd röd keps blir det fart på gruppen. Han pratar och skrattar. Han är 78 år, men skulle kunna vara tio år yngre.
– Det är för att jag motionerar. Jag spelar fotboll och gör upphopp. Det gäller att hålla kroppen stark, säger han.

Få äldre med säker inkomstkälla
Armando Cruz jobbar fortfarande, precis som majoriteten av de närvarande. Han hjälper till i sin dotters enkla restaurang, comedor. En kvinna i gruppen tvättar kläder åt folk, någon annan säljer frukt. En man hjälper till att frakta saker i staden med en kärra som han drar för hand.
Bara 30 procent av latinamerikanerna och inte mer än 20 procent av bolivianerna arbetar i den formella sektorn, det vill säga har riktiga anställningar. Resten är småföretagare; de säljer frukt eller godis, snickrar, tvättar bilar.
Resultatet blir att bara en liten andel av alla som jobbar via en arbetsgivare betalar in till sin kommande pension. Det är alltså få äldre som har en säker inkomstkälla. Samtidigt har långsamt förbättrade levnadsförhållanden gjort att medellivslängden ökat snabbt. Därmed blir det ett allt större problem att det på många sätt saknas strukturer för att ta hand om de äldre.
I Bolivia finns sedan några år tillbaka en statlig pension på motsvarande 200 kronor i månaden, som alla över 60 kan få. Bolivia är fortfarande ett billigt land, men den summan räcker inte ens till att betala en lågt satt hyra. Av de många tiggare som finns på gatorna i La Paz och El Alto är majoriteten äldre.
Äldrecentret i El Alto ger även juridisk hjälp. Utöver socialarbetare är en advokat anställd, som har mycket att göra.
– De äldre blir ofta illa behandlade i sina hem, som de delar med sina barn och barnbarn. De kanske tvingas skriva över sitt hus eller sin mark på sina barn. Vill de inte misshandlas de. Men de får heller inte den hjälp de har rätt till av statliga institutioner, säger Jenny Andrade,
socialarbetare och chef för äldrecentret.
Ett annat problem dyker upp i samband med att familjeformerna börjat förändras i landet. Medan det tidigare var så gott som självklart att de äldre bodde kvar med barnen, sprider sig allt mer västländernas sätt att lösa bostadsfrågan – när de unga gifter sig skaffar de helt enkelt ett eget boende för kärnfamiljen och de gamla lämnas ensamma.

80 procent analfabeter
Äldreboenden finns det få av – uteslutande för den lilla klicken rika. Det vanliga för de bättre bemedlade är annars att anställa en hemhjälp eller sjuksköterska som arbetar heltid i hemmet.
Äldrecentret i El Alto hjälper de äldre att skaffa id-kort, något som är nödvändigt för att få den statliga pensionen, men som många saknar. Myndigheternas byråkrati är inte lätt att hantera för den som kanske inte pratar spanska, inte har något födelsebevis eller inte kan läsa eller skriva. Av de äldre kvinnorna på landsbygden i Bolivia är 80 procent analfabeter.
Positivt är i alla fall att de äldre blivit mer medvetna om sina rättigheter, menar Jenny Andrade.
– Men samhällets och de yngres syn på de äldre är i många fall hemsk. Man ser på de äldre som en social börda som inte bidrar.
Lunchbordet är dukat och maten serveras. Runt 25 personer har samlats, lite färre än vanligt på grund av en strejk i kollektivtrafiken.
Det skrattas, retas, kivas. Stämningen är hjärtlig. Socialarbetaren Victoria Rojas kramar om en av besökarna.
– Å, vi skrattar tillsammans, vi dansar. Man glömmer sina bekymmer. Men ibland gråter vi, ibland har ett barnbarn tagit någons pengar och någon har blivit slagen, säger hon.
Men idag är det ingen som gråter. Maten är uppäten och orkestern bestående av två flöjtspelare och den charangospelande Roberto Mayta har kommit igång. Det gungar i lokalen. Någon stampar takten. De andra dansar.
Snart ska det serveras tårta.

Pengar från Help Age
Äldrecentret i El Alto har finansierats av Help Age, en av få hjälporganisationer som arbetar för att förbättra levnadsvillkoren för de äldre. Help Age finns i 60 länder och har tagit fasta på att det världen över oftast är två områden som äldre har problem med – ekonomin och hälsan.
– Det bolivianska hälsosystemet är designat för att ta hand om mödrar och barn och sköta infektioner. De äldre lider av annat; diabetes, alzheimer, cancer
– samma saker som i Sverige, säger James Blackburn, organisationens Latinamerikachef.
– Målet på sikt är att få till en internationell FN-konvention för gamla, precis som det finns för barn. Vi arbetar för att regeringar ska avsätta resurser och bry sig om gruppen äldre. Men vi försöker också skapa och stärka organisationer för äldre och informera så att alla känner till sina rättigheter.

Text Maria Sundén

Kommentera