Nu reformeras pensionerna i Frankrike

Nu är det dags att vidga vyerna. Hur är tillvaron som senior i Frankrike? Vi åkte dit för att få veta mer.

Jag har en väldigt bra pension

– Jag är ingen genomsnittspensionär direkt, säger Jean direkt när vi ses. Dels har jag ju fortfarande barn i skolåldern, det är det inte många som har i min ålder. Och sedan har jag varit pilot och har en bra pension, bättre än de flesta faktiskt. Det är för att jag har jobbat i det privata och haft bra villkor.
Som pilot börjar man jobba relativt sent eftersom utbildningen tar ganska många år. Dessutom går man tidigt i pension. Jean gick vid 59, man brukar gå vid 60 men omständigheterna gjorde att det blev redan vid 59 för honom.

Utbetalningarna han får är efter skatt. Han uppskattar att den pension han har ligger någonstans bland de övre fem procenten sett över hela befolkningen. Många fransmän får inte ens får ihop så mycket på två löner.

– Eftersom man inte jobbar så många år och det numera är 42 arbetsår som räknas för pensionen får man inte ihop så mycket till den statliga pensionen. Jag får 1 042 euro per månad från staten, och 4 480 från CRPN (Retirement air crew), en pensionskassa för dem som varit anställda inom flygbranschen. Under mina år som anställd stod arbetsgivaren för två tredjedelar av pensionsinbetalningarna dit och jag själv som anställd för en tredjedel.

Jeans aktiva yrkesår var mellan 27 och 59 års ålder som pilot och även instruktör inom flyget. Pensionen var ingenting han tänkte på då.
– Det var en del som höll på och trixade och placerade pengar. Men jag tänkte aldrig på pensionen då. Jag tänkte att det där löser sig väl. Och jag har ju en väldigt bra pension. Men jag har också väldigt mycket utgifter med hus och barn som fortfarande går i skolan. Min fru jobbar inte heller. Det var ett beslut vi tog när vi gifte oss. Det är stor åldersskillnad mellan oss, 27 år. Vi träffades när jag var 54 och hon 27. Då jobbade jag fortfarande och var borta väldigt mycket. Sen när vi fick barn och gifte oss kände vi att vi ville ha mer tid tillsammans.

I och med åldersskillnaden mellan Jean och hans fru har de också tänkt på hur det blir i framtiden för hennes del. De har en lägenhet i utkanten av Paris som Wahiba äger. Den hyr de för närvarande ut.

– Sedan kommer Wahiba ärva en del av min pension. Eftersom jag har varit gift tidigare delas det upp på de makar man haft och antal år man varit gifta. Min första fru lever inte längre, men Wahiba kommer ändå inte att få hennes del. Den fryser inne. Om änkepensionen överskrider 1 700 euro per månad får man inte statlig pension också. Taket går där.
Vad tycker han om att pensionsåldern nu höjts från 62 till 64 år?
– Det är nödvändigt. Hur ska man kunna betala ut bra pensioner om antalet som uppbär pension hela tiden ökar? Folk mår generellt bättre idag, de flesta är vid god vigör strax över 60. Då kan man jobba några år till. Det hade jag gjort. Men så gillade jag också mitt jobb och det är det ju inte alla som gör heller.

Jag klarar mig, men jag saknar Jacques

Micheline bor ensam i huset nu sedan maken Jacques gick bort i covid för fyra år sedan. Det är tomt, men sonen Stéphane och hans fru Sonia bor som tur är inte så långt bort. De kommer ofta hit. Senast igår var hela gänget här och åt tillsammans. Dessutom har Micheline en granne som också är änka som hon umgås med ofta.
– Men morgnar och kvällar är det ändå jobbigt. Då blir det mest påtagligt att jag är ensam. Man går in i sovrummet, och så finns ingen där. På morgonen brukade Jacques alltid redan sitta vid bordet när jag kom upp för att äta frukost och jag brukade gå fram och ge honom en puss och säga god morgon.

När Jacques gick bort var Micheline först också orolig över hur det skulle bli med ekonomin. Hon visste inte riktigt hur mycket hon skulle få i pension. Jacques hade haft egen VVS-firma när han var yrkesaktiv och det var hon som skötte fakturor och administration. Men hon var inte anställd i firman och har inte uppburit lön.
– Jag jobbade hos en familj i nio år från att jag var 15, och sedan på fabrik i fyra år. När Jacques startade firman såg vi till att jag var deklarerad i två år så att jag skulle få ihop femton års arbete. Det behövs för att få statlig pension.

Hon får 400 euro per månad för dessa femton år. Sedan ärvde hon också hälften av Jacques pension. Han hade 1700 euro per månad. Tillsammans med ett försäkringstillägg får Micheline totalt cirka 1400 euro per månad.
– Det finns de som har mindre än jag. Visst är det lite mindre pengar nu än när vi var två men jag klarar mig bra ändå. En trygghet är att vi också har ett hus och en lägenhet som vi hyr ut. De pengarna går in på ett särskilt konto, men behövs det göras något större kan jag ta av dem. Som till exempel när jag behövde byta garagedörr nyligen, då tog jag från det kontot.

Vissa räkningar kommer varannan månad, andra var tredje. Just den här månaden råkar det bli så att hon ska betala för både gas och elektricitet, så det blir en dyr månad.
– Jag skulle behöva köpa en ny säng också, men det får nog vänta lite.
Även om det kan vara lite knappt vissa månader när utgifterna är större känner hon aldrig att hon måste snåla in på maten när hon handlar.
– Nej, jag köper det jag behöver. Och det har Stéphane sagt också, att mamma, du ska köpa det du vill ha. Men hittills har han aldrig behövt gå in och hjälpa till. Anledningen att jag klarar mig så bra med ändå relativt lite pengar är ju att vi inte har några lån på huset. Och man betalar inte skatt på pensioner som inte når upp till 20 000 euro per år.

Jag fick gå i pension tidigare än jag tänkt

Didier hade egentligen tänkt trappa ner successivt från sitt jobb på en silo där han jobbar med att ta emot stora mängder sädesslag från bönder.
– Jag har jobbat sen jag var 18, förutom ett år då jag gjorde militärtjänstgöring. När jag var runt 50 började jag tänka lite på pensionen och gå in och se om allt stämde. Det gjorde det inte. Till exempel hade de inte räknat med mitt år i lumpen som också räknas.
Han trivdes bra på jobbet fram till två år innan han slutade. Då slogs de ihop med ett annat företag och mycket förändrades.
– Vi fick en chef som var teoretiker och inte ville lyssna på oss. Han förstod sig inte på jobbet.

Det slutade med att Didier gick i pension vid 61 i stället för 62.
– Det finns något som heter ”le régime de carrière longue” som gör att man kan gå tidigare om man började jobba före 21 års ålder. Och det gjorde jag. Jag förlorade tio procent av pensionen på att jag gick ett år tidigare, men jag valde det eftersom jag inte längre trivdes.

Han visste på öret hur mycket han skulle få. Precis som i Sverige finns det sajter man kan gå in på och se hur mycket som kommer att betalas ut.
– Jag får 1 654 euro per månad i statlig pension och 1 029 i tjänstepension. Jag hade 3 100 euro i lön förut, men då får man också lite bonus och en extra månadslön per år, så totalt blir det lite mer. Men jag tycker ändå att jag klarar mig bra på det jag har nu. Caroline jobbar fortfarande. Hon är tio år yngre så hon har några år kvar.
Därför är det Didier som nu gör det mesta hemma. Han väcker familjen på morgonen, fixar frukost och ser till att tonårskillarna kommer i väg till skolan.
– En del frågar mig vad jag gör nu när jag gått i pension och om det inte är tråkigt. Men jag ser det som att jag är på semester. Jag gör det jag vill och det som behövs göras här hemma.
– Fransmän klagar ofta, vi är lite överbeskyddade och vill att staten betalar för det mesta. Men jag brukar säga: titta på hur det är i andra länder. Alla har det inte lika bra som vi.

Att Macron höjde pensionsåldern till 64 tyckte han var rätt. Däremot var inte genomförandet särskilt bra. Folket kände sig överkört.
– Sen tycker jag inte att det är åldern som ska räknas i första hand. Det är hur mycket man jobbat in. En som börjat jobba redan vid 16 ska inte behöva jobba till 64. Jag fick bära säckar på 50 kilo i början. Det är inte samma sak som att sitta på bank.

Kommentera