”Varför gå i pension?”

Varför ska jag gå i pension? Så resonerade narkossjuksköterskan Ingrid Stackeryd långt före 65-årsdagen. Nu tre år senare arbetar hon två dagar i veckan. Som grädde på moset har hon hittat ett spännande extraknäck.

Ingrid har alltid tyckt mycket om sitt yrke. Hon tycker om känslan av att kunna åka hem efter arbetsdagen i vetskap om att hon gjort nytta. Mötena med nya patienter, samvaron med kollegerna, tryggheten i att kunna sitt jobb efter alla yrkesår, känslan av att göra gott – det ger arbetsglädje.
Det är just arbetsglädjen som får Ingrid Stackeryd att varje onsdag och torsdag åka från hemmet i Sigtuna till Karolinska universitetssjukhuset i Solna där hon arbetar dagtid som narkossjuksköterska.
– Jobbet är så roligt och arbetskamraterna fyller en social funktion. Jag känner att jag gör en insats.

Att varva pensionärstillvaro med arbetsdagar höjer livskvaliteten och ger även lediga dagar ett mervärde.
– Jag har ju inte tråkigt hemma heller. Jag har make, hund och barnbarn, men tycker det är roligt att gå upp och åka till jobbet. Det ger omväxling.
Arbetsglädjen har traskat bredvid Ingrid under alla decennier som heltidsanställd och skiftarbetande, genom åren som småbarnsförälder med pusslandet för att få vardagen att gå ihop. Tråkigt har det aldrig varit, trots att den unga Ingrid hade en helt annan dröm. Hon ville bli väverska. Men så fanns den där verkligheten också, den som krävde något annat.
– Vi blev tidigt föräldrar och var beroende av att ha en inkomst som vävningen aldrig skulle ge. Så jag läste till sjuksköterska i stället. Jag trodde att jag skulle vidareutbilda mig till barnmorska, men tänkte att det nog skulle bli enahanda i längden, så det fick bli anestesi (narkos) i stället.

Nu kan jag gå till frissan när jag vill och på teater ibland.

Ingrid hann passera ett par sjukhus innan hon började på Karolinska. Att gå i pension därifrån vid 65 var inget hon ens övervägde.
– Nej, jag hade bestämt mig för att fortsätta långt tidigare. Men jag var dåligt informerad och trodde att jag var tvungen att gå i pension vid 67, så då slutade jag min anställning. Nu är jag timanställd i stället. Vill man jobba extra kan man göra det. Vi får sms när det behövs folk och kan välja om vi vill svara på det eller inte.
Det är i första hand inte pengarna som fått Ingrid att fortsätta jobba, även om lönen förstås bidrar till beslutet.
– Min man är pensionär och vi skulle klara oss på våra pensioner även om jag inte jobbade, men det är klart att ekonomin spelar in. Nu kan jag gå till frissan när jag vill och på teater ibland. Vi har råd att åka utomlands på semester, i somras var vi i Grekland. Ibland hyr vi ett hus i Skåne. Nu har vi bokat en resa till Madeira. Vi äter bra och har råd att åka till en gårdsbutik och handla ekologiskt.

Skaffat sig ett extraknäck

Vid sidan av det vanliga jobbet har Ingrid dessutom skaffat sig ett extraknäck. Nyfikenheten fick henne att bli nämndeman, vilket innebär att sitta med vid rättegångar och döma i olika mål. Uppdraget är opolitiskt, men nämndemännen utses av de politiska partierna.
– Jag är uppvuxen i USA där man har ett helt annat rättssystem. Jag ville veta mer om det svenska. Så jag kontaktade ett politiskt parti och sa som det var – att jag inte ville engagera mig politiskt, men att jag ville bli nämndeman.
Efter en tid blev det just så. Ingrid fick frågan om hon ville bli nämndeman, tackade ja, gick en introduktionsutbildning, och nu sitter hon med i tingsrätten någon gång i månaden. En liten ersättning får hon, men det är andra belöningar som Ingrid lockas av.
– Det är intressant och jag får inblick i olika världar och öden som jag aldrig hade fått inblick i annars.
68-årsdagen har passerat. Ingrid har inga planer på att sluta arbeta. Men hon kan inte se sig själv åka till jobbet som 72-åring. Någonstans mellan nu och då är det dags att lägga ner jobbonärslivet och bli heltidspensionär.

Text Annika Hällqvist

Kommentera