När den ordinarie polisen i Stockholm inte räckte till fick ett gäng pensionerade kriminalinspektörer och mordutredare rycka in. Hitintills har de tagit sig an 250 grova brott som gett 100 utdömda fängelseår.
Högt upp i polishuset på Kungsholmen i Stockholm sitter Silvervargarna, en grupp pensionerade poliser som utreder grova brott. På deras bord hamnar allt från mordförsök och grova våldtäkter till vapenbrott och listan över svåra brott som de har utrett växer.
Silvervargarna bildades för drygt två år sedan när skjutningarna med dödlig utgång i Stockholm hade blivit så många att de slukade den ordinarie polisens alla resurser.
En grupp erfarna men pensionerade poliser fick frågan om de kunde rycka in som timanställda för att hjälpa till. Mordutredaren Lasse Bröms fick i uppdrag att bli gruppchef.
– På första mötet förklarade jag att det var full fart som gällde. Några av dem som kommit klev av efter det. De hade kommit i tron att de bara skulle bidra med lite extra bedömningar, säger han.
Gruppen fylldes sedan på med poliser som har handplockats.
– I den grupp vi nu har, har alla arbetat med grova brott och är här för att de vill göra en insats. De brott vi tar oss an ligger snäppet under mord, säger Lasse Bröms.
Några silvervargar gick direkt från heltidsanställning till att bli timanställda i gruppen. Andra har hunnit vara pensionärer en tid.
– Jag slutade i maj och fick redan då frågan om jag ville bli silvervarg men tänkte att jag först ville känna efter hur det var att inte jobba. Men så kom oktober, det regnade och blev kallt. Då ringde jag och bad att få börja i gruppen, säger Leif Andersson, 68 år.
Grånade poliser som utreder svåra brott återfinns i många brittiska kriminalserier. Där handlar det ofta om kalla brott, vilket inte är fallet för den grupp som håller till i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Tvärtom är brotten ibland dagsfärska.
– Vi hade en skjutning som ägde rum i Märsta en söndag. På tisdagen övertog vi ärendet, säger Leif Andersson.
Silvervargarna tjänstgör i civila kläder, men arbetar ofta ute på fältet.
– Vi är ute och gör allt vanligt polisarbete som husrannsakningar, brottsplatsundersökningar och knackar dörr för att leta efter vittnen, säger Leif Andersson.
De utredningar de tar hand om kommer från polisdistrikten Norr och Syd i Stockholm där de betar av från högarna av grova brott som har anmälts men blivit liggande.
– Våra kollegor får nästan tårar i ögonen när vi åker ut, plockar ut en hög med 20 ärenden och säger att de här kan vi ta hand om, säger Sten-Åke Wranding, 66 år.
Bland de fall som gruppen har löst hör en grov våldtäkt som utan Silvervargarnas insats kunde ha blivit liggande olöst.
– Det var en 25-årig kvinna som gick in på en polisstation och anmälde att hon blivit våldtagen som barn. Hon hade börjat prata med en psykolog när minnena kom ikapp, säger Sten-Åke.
I våldtäkter är bevisläget svårt då en gärningsman kan svära sig fri från teknisk bevisning genom att hävda att kvinnan frivilligt har haft sex. I ett fall som detta, då våldtäkten dessutom ligger långt tillbaka i tiden, är förutsättningarna ännu sämre.
– Eftersom det sällan finns vittnen är vi beroende av att offren kan ge detaljerade och trovärdiga beskrivningar. Där behöver det inte gå lång tid innan detaljerna försvinner, då det handlar om händelser som man helst av allt vill stoppa undan, säger Eva Sand, 66 år.
Den misstänkte mannen kom in i kvinnans liv när hon var fem år.
– Hon bodde med sin mamma och bror. Mannen var deras granne som kom att bli som en extrapappa till barnen, berättar Sten-Åke Wranding.
I förhören berättade kvinnan utförligt om sex tillfällen när hon var mellan 13 och 14 år, då den 40 år äldre mannen våldtog henne. Vid en husrannsakan i mannens bostad fann man ett paket som innehöll ett 15-tal begagnade trosor, flera av dem med trosskydd i. På trosorna fanns spår av både mannens sperma och kvinnans DNA.
Från förhören med kvinnan visste utredarna att mannen hade fört dagbok, som också hittades från de år då övergreppen skedde.
– Vi hittade dem vid husrannsakan och i dem fanns detaljerade anteckningar om hans möten med flickan, säger Sten-Åke Wranding.
Antalet trosor och anteckningar talar för att våldtäkterna var fler men mannen dömdes för de sex där också kvinnans berättelse fanns. Något som räckte till en dom på fyra års fängelse för mannen.
Bland de brott som Silvervargarna har fört till fällande domar finns fler våldtäkter, men också mordförsök, grov misshandel, vapen- och narkotikabrott.
Silvervargarna är mellan 60 och 78 år och ingen av dem har mindre än fyrtio års erfarenhet. De sitter dessutom på kontaktnät som kan bli avgörande i arbetet med att hitta och gripa misstänkta.
– Våra gärningspersoner håller sig sällan kvar i det egna kvarteret utan far omkring både i och utanför landet. Att då veta vilka man kan kontakta på olika ställen är värdefullt, säger Leif Andersson.
Hög kompetens och prestigelöshet bidrar till att göra silvervargarna effektiva.
– Alla vet vilka kunskaper de andra har och vi frågar ofta vararandra om hjälp, säger Leif Andersson.
Gott samarbete gör att alla gläds åt de framgångar som görs.
– Vi har ju alla varit inne och petat i varandras utredningar, säger Eva Sand.
Silvervargarna var som mest 16 men har skurits ner till 11. Orsaken är pengar, då det inte finns någon budget inom polismyndigheten för de poliser som efter pensionering återkommit som timanställda.
– Vi är billiga om man jämför med vad den ordinarie polisen kostar, konstaterar Sten-Åke Wranding.
Under de drygt två år som verksamheten har funnits har Silvervargarna tagit sig an runt 250 anmälda brott och arbetet har resulterat i över 100 års utdömda fängelsestraff.
Fast anställda poliser kan gå ner på deltid när de är mellan 63 och 65 år. Men vill de vara kvar efter det är det heltid eller inget jobb alls som gäller. Den styvnackade regeln har man undvikit med Silvervargarna som alla är timanställda och som genom det kan gå ner i tid.
Bristen på anställningstrygghet är inget de ser som ett problem.
– Jag kan bli uppsagd och få gå på dagen. Men det gäller också för mig. Om jag bryter armen kan jag ringa in och säga att nu kommer jag inte tillbaka förrän jag själv känner att det är dags. Vi behöver inte heller lyda order som den vanliga polisen, säger Eva Sand.
Att alla arbetar så mycket eller lite de vill och att de vet att de kan sluta exakt när de vill bidrar till att skapa ett positivt arbetsklimat.
– Att vara polis är ett tufft yrke. Det är då skönt att kunna trappa ner mot slutet. Att fortsätta jobba heltid efter 65 kan kännas tungt även om man känner att man har mer att ge, säger Margareta Clausén, 64 år.
Bristen på pengar till verksamheten gör att Silvergruppens framtid är osäker. Men behovet av kompetenta handläggare lär inte minska.
– Det anställdes många poliser under 1970- och 80-talet och de börjar komma in i en ålder där de går i pension. Det kommer att bli ett stort hål som blir svårt att fylla med de nuvarande reglerna, säger Margareta Clausén.
Text: Jenny Wickberg
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
