Ger och får glädje som volontär

När Birgitta Kjernald gick i pension för ett par år sedan blev det först tomt. Så följde hon med en väninna på ett möte, och snart var hon fullt engagerad i att hjälpa nyanlända flyktingar från Syrien att komma på plats.

Hemma hos Birgitta Kjernald är äppelträden omsorgsfullt klippta, bilen tvättad och uterummets glasdörrar putsade. Från köket doftar det gott av nygräddade havrekakor. Ändå har hon sällan tid för den typen av hushållsarbete numera. Man skulle, paradoxalt nog, kunna säga att det är därför det har blivit gjort.

– Jag vill känna mig behövd, så enkelt är det. Och det gör jag verkligen nu, säger hon med ett leende.
De skinande rutorna är nämligen i sig ett bevis på Birgittas vilja att hjälpa – och på människors tacksamhet för hennes gärningar.

Vill ge tillbaka

Ett par veckor innan vi träffas var hon med sin vän Mohamed på flygplatsen för att hämta hans familj som kommit från Syrien. Mohamed, som varit sex månader i Sverige i väntan på uppehållstillstånd för sig och sin familj, skulle äntligen få träffa sina kära igen. Birgitta skjutsade honom de 20 milen till flygplatsen och såg den lyckliga återföreningen innan de allihop åkte hem till Mariestad igen.
Det är därför Birgittas hem nu skiner mer än vanligt. Väl på plats ville familjen återgälda Birgitta på alla vis de kunde. Att hjälpa henne med sysslorna i hemmet blev ett sätt att betala tillbaka.

”Hon är som superwoman”

När Veteranen besöker Birgitta är hon och två av Mohameds barn – 17-åriga Christine och hennes lillebror Allith, 9 – i färd med att baka till eftermiddagens fikastund. Trots att de bara känt Birgitta i några dagar är hon redan som en i familjen. 

– Hon är fantastisk, som en superwoman, säger Christine på engelska och skrattar lite mot Birgitta.
– De är så tacksamma, men jag gör ju inte så mycket egentligen. Jag hjälper dem med det jag kan, det de har svårt att ordna själva, säger Birgitta.

Följde med en väninna

Allt började för ett par år sedan. En av Birgittas mångåriga väninnor bad henne följa med till Pingstkyrkan i Lugnås utanför Mariestad på ett möte. Nyanlända vid ortens nyligen öppnade asylboende ville träffa svenskar och kyrkan stod som värd för ett utbyte. Birgitta nappade direkt på idén.

– Jag brukar säga ja till saker, förklarar hon.
Hon möttes av stor glädje och nyfikenhet, men märkte också att flyktingarna saknade både det ena och det andra. Birgitta gick hem och röjde i sina förråd. Överflödet av kläder och skor som hennes barn hängt undan gick till bättre behövande.
Sedan rullade det bara på. Vänner och bekanta lämnade grejer till Birgitta och hon vidareförmedlade. En dag när hon var ute med hunden såg hon hur några personer bar ut fullt funktionella resårmadrasser för att köra till tippen. ”De där vet jag någon som behöver”, sa hon.

Gå hemma och vänta är ingenting för mig

Första kontakten med flyktingarna i Lugnås kom något år efter pensionen. Birgitta hade haft ett hektiskt jobb som chefs- och nämndsekreterare inom Västra Götalandsregionen. För hektiskt, tyckte hon till slut, och såg fram emot att sluta.

Men när pensionsdagen kom blev det tyst. Väldigt tyst. Som äldst i en syskonskara på elva, och med ett liv av utmaningar, resor och spännande upplevelser bakom sig, var hon van att ha folk omkring sig och att det hände saker.
– Gå här hemma och städa och vänta, nej, det är inte för mig. Det kändes faktiskt tomt och lite jobbigt den första tiden, minns Birgitta.
Mötet med alla vetgiriga människor på asylboendet i Lugnås fyllde tomrummet direkt. Birgittas vänliga leende blev snabbt ett vanligt inslag i miljön – och bland de nyanlända blev hon en kändis som väckte uppmärksamhet när hon kom med ”sina” grejer.
– Så fort jag visar mig ropar alla ”Birgitta, Birgitta!” och vill bjuda in mig till sig. Till och med när jag var i Stockholm träffade jag människor som jag lärt känna därute, berättar hon med ett skratt.

Som en till stor familj

I början mellanlagrade hon det skänkta hemma hos sig. Men i takt med att givmildheten från omgivningen ökade blev det till slut för trångt. Nu har Birgitta fått lov av Röda korsets Mariestadsförening, där hon för övrigt också är aktiv, att förvara grejerna i en av föreningens lokaler. Och Birgittas engagemang stoppar inte vid att samla ihop förnödenheter. Allt eftersom hennes nyblivna vänner fått uppehållstillstånd och möjlighet att flytta till eget boende, har hon också hjälpt flera familjer att hitta lägenhet, flytta, måla och tapetsera. Hon ordnar läkartider, följer med till optiker, skjutsar och hämtar, leker med barnen, bakar, lär dem grunderna i det svenska språket och lyssnar när frustrationen och ovissheten över framtiden sköljer över de nyanlända kamraterna.
Samtidigt lär hon sig själv en hel del om syrisk kultur, arabiska, vänskap och mänsklighet över religiösa och kulturella gränser.
Hon beskriver det som att ha fått en till, väldigt stor, familj och konstaterar att tiden hon lägger på att hjälpa säkert motsvarar ett heltidsarbete. Till och med på nätterna funderar hon över hur olika problem ska kunna lösas.

Svårt och osäkert

För det är förstås inte enbart glädje och tillfredsställelse som följer med Birgittas engagemang. De flesta hon lärt känna kommer direkt från det grymma kriget i Syrien och många av dem har traumatiska minnen med sig därifrån.
Även om Sverige gjort klart att asylsökande som flytt därifrån ska få uppehållstillstånd här gror osäkerheten när svaren drar ut på tiden. Och alla av Birgittas vänner har inte gått en så ljus framtid till mötes som Mohamed och hans familj. På Skype har hon fortfarande kontakt med ett antal som av olika anledningar tvingats lämna Sverige. Birgitta har svårt att hålla tillbaka tårarna när hon berättar om kamrater som hållit sig gömda för att slippa återvända till de platser de fruktar mest.
– Jag känner så för de här människorna. Om jag hamnade i samma situation skulle jag vilja att någon gjorde samma sak för mig, säger hon och tillägger:
– Och även om jag ibland blir gråtfärdig över deras situation ger det så mycket glädje. Du skulle bara veta hur lyft jag blir till skyarna – jag har aldrig varit så populär som nu.

Text och foto: Carin Söder

Kommentera