Allt fler seniorer börjar jobba igen efter att de gått i pension. Några går in på timmar i sina tidigare yrken, andra startar företag - men så finns det också de som kliver in i helt nya yrken. Senioren har träffat fyra 65-plussare som börjat om.
För vissa blir pensionen inte riktigt vad de hoppats på. Helt plötsligt finns det oceaner av tid – som man inte riktigt hunnit klurat ut vad den ska fyllas med. Familj, sociala nätverk och olika uppdrag är tungt vägande för att känna meningsfullhet. Men alla hittar inte de här bitarna.
I filmen Den sista resan av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson får man lära känna Filips pappa Lars. Han har arbetat som språklärare och varit omtyckt av sina elever. Ett yrkesliv där strålkastarna riktas mot hans kateder och som han frodats i. När han går i pension både steppar han och ser ljust på den tredje åldern. Men han hittar inga nya strålkastare i livet och i stället faller han in i en håglöshet.
– Vi skulle ha så mysigt när han blev pensionär men nu sitter han bara där, säger hans fru Tiina.
George Pavlidis är beteendevetare och har doktorerat i socialgerontologi. Nu jobbar han med äldreforskning på Linköpings universitet. Han har också en bakgrund som basketproffs under 13 år i Grekland, Spanien och Tyskland.
– När jag slutade spela ställdes en fråga till mig. Vilken identitet skulle jag ha efter karriären som basketproffs? Det är ungefär samma känsla som många pensionärer ställs inför. Vem är jag nu när jag inte är mitt yrke längre? Det här händer många idrottsmän när deras karriär tar slut. Forskningen visar att många idrottsmän känner att de hamnar i ett ingenmansland.
Ofta pratas det om vikten av att vara aktiv som pensionär. George Pavlidis vill bredda den diskussionen.
– Det är förstås bra för din hälsa att träna och vara aktiv. Det finns klara samband mellan rörelse och mental hälsa. Men man ska inte känna sig tvungen att vara socialt aktiv. Det beror ju också på vem du varit tidigare i ditt liv. Jag tror att många som pratar om aktivitet egentligen tänker mest på den sociala inkluderingen som det innebär, säger George Pavlidis.
Han har bara gott att säga kring att göra en ny karriär i en annan bransch än den man jobbat i.
– Det är väldigt positivt att byta karriär efter sin pension. Ofta tar man då jobb som är flexibla. Däremot är det negativt om man är tvungen att arbeta för att få ihop sin ekonomi. Det är vanligt till exempel i USA, ett land som inte har samma sociala skyddsnät som här.
George Pavlidis har två råd till den som vill hoppa tillbaka in i arbetslivet.
– Var inte rädd att experimentera. Det är okej att testa om du vill jobba eller inte. Var medveten om att din motivation kan ändras på två, tre år. Glöm inte att nu har du chansen att ta upp en profession som du kanske haft en dröm om tidigare. Av olika skäl kanske det inte varit möjligt förrän nu. Testa!
34% jobbar
- Det är vanligt bland yngre pensionärer att arbeta efter pensionen. Norstat genomförde 2023 en enkät med 1 650 personer mellan 65 och 70 år.
- 34 procent arbetar samtidigt som de tar ut pension.
- 28 procent av de som jobbar gör det mellan 1–5 timmar. 17 procent jobbar mellan 6–10 timmar. 10 procent jobbar mer än 36 timmar i veckan.
- Största anledningen till arbetet är det extra tillskottet till kassan, i andra hand att hålla i gång hjärnan och i tredje hand att träffa andra människor.
- Fler än hälften, 56 procent, tycker att de har högre livskvalitet som pensionär jämfört med före pensionen.
Badvärden
Det är ett trevligt och socialt jobb
Håkan Nilsson har varit SO-lärare på högstadiet i mer än 30 år. Nu har han som 66-åring bytt lokaler på sitt skolområde och jobbar vissa kvällar som badvärd i simhallen. Han uppskattar att ha några schemabundna tider i sitt liv för att få struktur. Dessutom säger chefen att antalet besökande har ökat sedan hösten 2023. Mycket tack vare Håkan och hans seniora kollegor. En vanlig vecka jobbar han två pass om vardera tre och en halv timma.
– Jag hade sagt att jag kunde ställa upp om de behövde hjälp, men det fick inte vara för mycket. Vi är tre badvärdar och vi har möjlighet att byta sinsemellan. Jag är rookien bland dem, jag är yngst, säger han och fortsätter:
– Tidigare var det mest tonåringar som var badvärdar. Ofta fungerade det väl, men det hände också att de försov sig eller att de inte kom alls. Det kunde stå irriterade badgäster som inte kom in vid entrén. En del hade dessutom åkt ganska långt. I det läget valde chefen i stället att satsa på tre pensionärer.
– Jag var färdig med att arbeta som lärare, det måste jag säga. Det var inte samma jobb som när jag började. Nu behöver jag inte rätta eller förbereda lektioner, det räcker att jag kommer en kvart före badgästerna och låser upp.
– Det är trevligt jobb, socialt med många besökande i samma ålder som jag. Hemma är det jag och hunden. Jag tjänar mellan två och tre tusen kronor i månaden. Det ska jag köpa bensin för så att jag kan åka motorcykel i sommar.
Studiecirkelledaren
Jag träffar människor från alla möjliga länder
Margareta Eriksson Greve är utbildad socionom men sadlade om och blev lokförare. Efter många år på SJ kunde hon gå i pension vid 63 år. Därefter har hennes fritid varit fylld med olika uppdrag.
Hon har varit medlem i olika styrelser, god man och värd på Friskis & Svettis. Numera är hon mest aktiv som ledare för olika studiecirklar. Ofta handlar det om att hjälpa nyanlända i Sverige med språket.
– Egentligen började det med att jag var god man. Med det halkade jag in på läxhjälp via ABF åt ensamkommande flyktingbarn 2015. Sedan har jag fortsatt som volontär med läxhjälp och blivit mer och mer involverad i ett integrationsprojekt. Jag har också fått en cirkelledarutbildning av ABF.
– När uppdraget som god man upphörde fanns det en pojke jag tyckte mycket om och som var ganska vilsen. Han fick bo hos mig i ett och ett halvt år i stället för att bo i asylboende.
– Det är variationen med läxhjälp och studiecirklar för vuxna som är rolig. Jag träffar människor från alla möjliga länder och får lära om deras kulturer, det ger mycket tillbaka. De vuxna bor ofta i stadsdelar där de aldrig träffar några svenskar.
– Jobbet känns meningsfullt och ger mig rutiner. Ett visst schema vill jag ha, men också möjligheten att kunna ta ledigt och göra annat om jag vill.
Nämndemannen
Jag har något slags rättspatos i grunden
Esa Mikkonen är 68 år och har jobbat som polis i hela sitt yrkesliv. Han har haft ett antal olika tjänster under sina 40 år, bland annat utlandstjänstgöringar. Han är nu inne på sin andra period som nämndeman i Norrköpings tingsrätt.
– Som polis har jag fått vittna i tingsrätten ett antal gånger. Då väcktes något; att det skulle vara kul att sitta som nämndeman. Det gick inte då, rollerna anses för nära varandra. När jag blev pensionär anmälde jag mig till Moderaterna, säger han och fortsätter:
– Ordningen är att partierna nominerar nämndemän. Jag valde ett hyfsat stort parti då tillsättningen utgår från antalet mandat i kommunfullmäktige. Väl i domstolen kan du inte utöva någon partipolitik. Vi nämndemän pratar aldrig utifrån våra partier. I princip kan det sitta tre moderater som nämndemän vid en rättegång. Däremot tittar domstolen mycket på könsfördelningen, den ska vara jämn.
– Det man får ut är främst en tillfredsställelse att få vara med och döma. Jag har en röst precis som juristdomaren och är en del av samhällets funktion att allmänheten ska ha insyn i våra domstolar. Jag har också något slags rättspatos i grunden. Jag ser det också som en uppföljning av mitt tidigare yrke.
– Det finns en flexibilitet med uppdraget. Ibland händer det att domstolen ringer på morgonen vid sjukdomsfall. Har jag något annat inbokat tackar jag nej. Vi har ett grundschema med relativt få rättegångar men sen har jag anmält att jag kan ställa upp på kort varsel.
– Inkomsterna blir som en liten påspädning. Jag kommer bara att sitta den här mandatperioden ut. Moderaterna i min kommun har en begränsning till två perioder.
Värdinnan på minnesstunder
Jag uppskattar att känna mig behövd
Ulla Karlsson har jobbat hela sin karriär inom kommunal förvaltning som löneassistent. Pandemin gjorde att hon sa upp sig vid 63 för att gå i pension. Men redan efter en ledig sommar var hon igång med nya uppdrag. Ett har varit att jobba som värdinna på en cateringfirma när de arrangerar minnesstunder i samband med begravningar.
– Efter pensionen hade jag en ledig sommar och tänkte sen ta dagen som den kom. Min plan var att vi skulle hjälpa barn och barnbarn. Jag tänkte också att vi skulle ut och resa. Men när hösten kom började det att krypa i kroppen. Först fick jag jobb genom Veteranpoolen, sen var jag här på cateringfirman under en julfest och fick frågan om jag hade lust att börja extrajobba. Nu har jag gjort det i ett och ett halvt år. Jag är väldigt social av mig och känner att jag gör något som andra uppskattar. Det jag uppskattar mest är att jag känner mig behövd.
– Jag vill gärna ha en eller två dagar uppbokade i veckan. Att fortsätta med mitt gamla jobb var inget alternativ. Efter 43 år i kommunen kände jag att det fick räcka. Jag fick heller ingen uppskattning av mina chefer. Jag har inte ångrat mig en minut. Nu har jag kunnat sluta med blodtrycksmedicinen. Min dotter säger till mig att ”Mamma, du mår bättre nu än någonsin, eller hur?”
Text: Jörgen Cardell
