På ett äldreboende i Hammarbyhöjden förbereds sabbaten. Allt fler profilerade äldreboenden startas i Stockholm. Det handlar om att få behålla sin identitet och att fortsätta vara den man alltid har varit. För en del handlar det om att få komma hem.
– Shabbat shalom!
Verksamhetschef Anja Brans hälsar på en av de boende i korridoren. Det är fredag eftermiddag och förberedelserna inför sabbaten har börjat. Till middagen dukas det med vita dukar, man tänder ljus enligt judisk sed och läser den traditionella bönen över brödet och vinet. Så firas alla fredagskvällar i många judiska hem runt om i världen. Så också på Judiska Hemmet i Hammarbyhöjden.
Judiska Hemmet är ett av Sveriges två äldreboenden för personer av judisk börd. De som bor här har tjeckiska, polska, svenska eller kanske ungerska som sitt modersmål. Några få behärskar jiddisch. Det som förenar, och sätter prägel på hemmet, är den judiska kulturen, traditionerna och tron.
Det första man möts av när man kliver över tröskeln är den lilla kapseln som sitter på dörrposten, mezuzan. På en hylla står en sjuarmad ljusstake och korridorerna har fått namn efter vanliga växter i Israel.
Som ett led i att öka valfriheten och mångfalden inom vården och omsorgen infördes 2009 Lagen om valfrihet (LOV) som nu införts i ungefär hälften av landets kommuner. Däribland Stockholm stad som uttryckligen säger att man gärna ser fler aktörer med inriktningar inom språk, kultur och religion.
Idag är det också Stockholm stad som erbjuder landets största utbud av profilerade äldreboenden. Åtta stycken har en tydlig språklig eller kulturell profil. På sina hemsidor lyfter de fram firandet av högtider, speciell mat eller religiösa seder. Det katolska Josephinahemmet erbjuder möjligheten att fira mässa varje dag och att bikta sig. Vid Finskt Äldrecentrum håller man fast vid den finska självständighetsdagen och bastubad.
Bakom tre av dessa boenden står Kavat Vård AB. De driver ett hem för arabisktalande, ett för persisktalande och förra våren slogs portarna upp till La Casa, ett boende med tydlig spansk prägel. Catharina Tavakolinia är företagets vd:
– Det handlar om att de gamla ska få vila, om att slippa anstränga sig varje dag för att vara svensk. Här är det okej att släppa svenskan som du tragglat, det är okej att tala sitt eget språk och att vila i sin egen bakgrund. Ett vanligt sjukdomsförlopp bland personer med demens är att språk de lärt sig senare i livet glöms bort, vilket kan bli problematiskt för utlandsfödda äldre som bott länge i Sverige. De blir då beroende av vård på modersmålet. Men även kulturen har betydelse.
Catharina Tavakolinia berättar att dessa boenden fungerar som en mötesplats för jämnåriga från samma kultur. Nu kan de sitta och prata gamla minnen och drömma sig tillbaka till hur det var för längesen i Iran eller Chile.
När klockan hunnit bli två på Judiska hemmet bjuds det på kaffe och ambrosiakaka på blommig servis i salen. Både boende och besökare är välkomna. Samma sal kan vid behov möbleras om till synagoga. Anja Brans berättar att det flyttar människor till dem från hela Sverige och att LOV har underlättat för de som vill bo på hemmet.
– Innan LOV infördes var det många som övertalades att stanna i den stadsdel där de bodde, då fick just den stadsdelen behålla sina pengar, säger hon.
Kristiina Heikkilä är lektor i omvårdnad vid Karolinska institutet i Stockholm. Hon har i en studie intervjuat äldre finnar bosatta i Sverige om deras önskemål inför åldrandet.
– Oavsett om man ville flytta till ett finskt äldreboende eller ett svenskt boende i närheten av bostaden var en sak gemensamt. Man uttryckte en önskan om att få behålla livet så som det var. Man ville att en flytt skulle innebära ett så litet avbrott mot det tidigare livet som möjligt.
Hon får signaler från personal som jobbar på den här typen av boenden att det även finns medicinska fördelar.
– Personalen vittnar om att det behövs färre mediciner och att de gamla inte är lika oroliga, säger Kristiina Heikkilä.
Det är inte bara utlandsfödda svenskar som på ålderns höst vill bo med sina likar. Röster för mer individanpassade livsstilsboenden höjs också från annat håll.
Berit Rollén, äldrelobbyist kallar hon sig, är en av dem som ligger bakom det så kallade Äldreuppropet som publicerades 2011 och hade rubriken »Vi vill vara myndiga människor – hela livet«. Uppropet skrevs under av en rad namnkunniga politiker och samhällsdebattörer.
Äldreomsorgen kan inte behöva se exakt likadan ut för alla, menar hon. Tidigare i livet har man själv fått bestämma vad man ska äta, vilka man träffar och vad man gör på fritiden – så varför inte som gammal?
– Jag skulle bli galen av att bo på ett boende där tv:n står på med Eurovision, säger Berit Rollén.
I en av de böcker hon gett ut tillsammans med Monika Olin Wikman kan man läsa att »likriktningen sker till priset av att många gamla i praktiken dör medan de lever«.
– Man vill träffa folk med samma bakgrund, som vet vad man pratar om. Man vill kunna vara sig själv och dela det man upplevt. Vi är olika hela livet, plötsligt ska allt vara lika de sista två, tre åren.
För att få flytta in en på ett så kallat särskilt boende krävs en biståndsbedömning. Kommunens handläggare gör bedömningen och det krävs stora vård- och omsorgsbehov för att få en plats. Många vittnar om att de som idag flyttar in på äldreboenden är betydligt äldre och i sämre skick jämfört med för tio år sedan. Och tiden på äldreboendet blir allt kortare.
– Man brukar säga att tre år har ändrats till mellan tre och åtta månader, säger Catharina Tavakolinia.
Praxis har blivit hårdare och platserna på äldreboenden har minskat de senaste tio åren enligt statistik från Socialstyrelsen. Regeringens politik syftar till att man ska bo hemma med hjälp av hemtjänst så länge som möjligt. Och många äldre vill förstås bo hemma så länge det bara går. Men inte alla.
En målsättning för regeringen är också att den äldre ska kunna flytta in på ett särskilt boende om »behoven är stora eller om hon eller han inte känner sig trygg«. Men ensamhet är inte ett tillräckligt skäl för att få en plats.
– För många äldre är ensamheten oerhört skadlig. De säger att ensamheten är det värsta när de inte kommer in på ett äldreboende, säger Berit Rollén.
Det kan tyckas vara en paradox i förhållande till talet om mångfald och valfrihet. Man kan fråga sig vilken funktion ett nischat boende fyller när man inte får flytta in förrän man är i riktigt stort behov av vård?
På Judiska hemmet tänds sabbatsljusen. Många av de som flyttat hit har av olika anledningar inte levt judiskt tidigare under sina liv. När de blivit änkor och änklingar har de velat återvända hem, till det judiska.
Idag finns inga problem att välja det Judiska hemmet. Det som kan utgöra ett problem är biståndsbedömningen, menar Anja Brans. Många kommer hit för sent.
– De kommer hit och får dö judiskt. Inte leva judiskt, säger Anja Brans.
Text Åsa Larsson och Anna Karlsson
