Ta pensionen och dra!

I ett rymligt vitt tvåvåningshus med blått tak och blåa markiser, några steg från det turkosblå havet två timmar sydost om Bangkok, bor Björn Larsson Ask och Viveca Lithner Ask sedan tre år tillbaka.

Han gick i pension från Svenska Dagbladet 2008, där han jobbat som pressfotograf i drygt tjugo år, och hon avslutade sitt företag inom hälsobranschen som hon under 25 år drivit i Stockholm och Tyresö.
Båda framgångsrika inom sina respektive områden, båda mätta på livet i Sverige. De hade rest runt i världen under olika perioder, och var sugna på att börja ett nytt liv långt borta trots en del varningsrop från vänkretsen:
– Många sade: Hur vågar ni, och jag kunde aldrig förstå deras tankar, berättar Viveca. Vi var ju inte deporterade, vi valde själva.

 

Thailand föll sig naturligt
Att det blev Thailand föll sig ganska naturligt. Framför allt Björn hade rest mycket i området. Han var här redan 1964 tillsammans med legendariske publicisten Buster von Platen. Sedan blev det många resor runt om i Asien, inte minst de år Vietnamkriget pågick.
– Och under Polpottiden i Kambodja bodde jag i en liten thailändsk by nära gränsen för att följa händelserna.

 

Fel mässa
2004 började de prata så smått om att göra något annat. Ett par år senare tänkte de besöka den årliga mässan i Globen, Köpa hus utomlands, men råkade ta fel på datum. Istället hamnade de hos Thailandmäklarna i en annan del av stan.
– Det var en snöig och kall vinterdag. Det presenterades information om en del områden som skulle byggas. Vi ville ha ett hus nära havet och inte för långt till Bangkok. Och så fanns där en husmodell, som vi bara föll för!

 

Här vill vi bo!
25 dagar senare satt de på planet till Bangkok, sedan i minibuss sydösterut. De blev mer och mer skeptiska av det de först såg. Men när bussen rundade kurvan till Laem Mae Phim och havet öppnade sig – då sa de bara – här vill vi bo!
Köpet var långt ifrån någon lätt affär, berättar de två. Alla dokument var skrivna på thai och översatta till engelska. Tack vare kontakter kunde de i stora drag förstå innebörden, men riktigt säkra var de inte.

 

Bygget tog tid
När alla handlingar – och det var mycket papper – var påskrivna började väntan på huset. Tre-fyra gånger besökte de bygget, som tog nästan två år mer än utlovat. Det gavs många löften av byggherren som inte infriades. Byggjobbarna var heller inte särskilt lätta att kommunicera med.
– Här i Thailand får man räkna med kroniska förseningar, är Björns erfarenhet.
9 december 2008 var huset klart, då hade bostaden söder om Stockholm redan sålts och utrymts.
De inventarier som inte sålts, skänkts bort eller kastats lastades ombord på en stor container som skeppades till Thailand.

 

Husägandet har sina sidor
Nu har Björn och Viveca bott i huset i drygt tre år. Och hunnit upptäcka saker som skiljer sig en del från husägandet i Sverige. Standarden är bitvis densamma. Annat har ibland lägre kvalitet, som en del hushållsmaskiner och vissa trädetaljer. Man har redan haft problem med vattenläckage och – termitangrepp, något som måste förebyggas en gång i månaden.
Men det som tagit mest tid är den juridiska exercisen runt själva ägandet. I Thailand kan bara landets egna invånare äga den mark som bostaden står på. Utlänningar skriver ett så kallat landlease-kontrakt. Det gäller i 30 år, sedan ska det skrivas om.
Efter ett års mödosamt arbete, med massor av underskrifter på ett stort antal dokument till olika myndigheter, har man nu tillsammans med ägarna till samtliga 74 hus i området bildat ett bolag, Blue Mango Co Limited, som ska trygga ägandet för framtiden eftersom företag får äga mark.
– Vi har det finaste och mest välskötta området i hela Thailand! tycker de två.

 

Det är lätt att bli gammal här
Vi pratar med varandra säkert i en timme, först på internet via Skype, sedan på telefon med lokaltaxa.
Det bästa med livet hos er?
– Klimatet, och då menar jag både vädret och människorna, svarar Viveca snabbt. Det är lätt att bli gammal här. Det finns en ödmjukhet inför gamla människor. Kungen är den man vördar högst, sedan kommer munkarna, därefter äldre människor. Man reser sig för gamla, som alltid har företräde.
– Vi har färska blommor i huset för jämnan, det är en lyx man inte kan unna sig i Sverige.
Det sämsta?
– Korruptionen och nedsmutsningen, säger båda. Skräp slängs överallt, det finns plast i havet, ett växande problem. Sopsortering förekommer inte.

 

Fick betala sjukhusvården själv
För tre år sedan, när paret ännu inte var nyinflyttade, råkade Björn ut för en olycka som hade kunnat sluta mycket illa. Han körde med en motorcykel upp över en betongkant, gasade och motorn rusade. Två sekunder senare hade fordonet kastat honom rakt in i en husvägg.
Han fördes till det lokala sjukhuset med öppet sår i fot och underben, efter en vecka blev det kallbrand i benet och han transporterades till ett stort privat sjukhus, Bangkok Hospital i Rayong, där han opererades två gånger. Han är helt återställd.
Oturligt nog hände detta när paret var mitt uppe i omläggning av sina sjukförsäkringar. Vilket betydde att kostnaden för vården – ca 100 000 kr – fick betalas ur egen ficka.

 

Aktiv tillvaro
Livet i Mae Phim fylls av olika aktiviteter. Dagarna inleds med en cykeltur på upp emot en mil, sedan äts det frukost och görs listor på allt som ska göras under dagen. Helgerna däremot ägnas åt sol och bad.
En dag i veckan fungerar Viveca som medicinsk tolk mellan läkare och patient på det lokala sjukhuset. Hon är den som varit mest ambitiös med att lära sig thailändska.
– Men det är fortfarande lättare att tala själv än att förstå vad de säger. Varje ord har fyra olika nyanser.

 

Under ”högsäsongen” oktober till och med påsk har de fullt upp med att träffa hitvändande husägare och andra på besök. I området är de den enda svenska familjen som bor här året om. Däremot har de lärt känna flera, ofta med ett förflutet i Asien, som nu blivit riktigt nära vänner.
– Bra att ha här som farang=utlänning.

 

Viveca gillar att laga mat. Men den thailändska maten tröttnar man snabbt på, tycker hon.
– Den blir enahanda och innehåller för mycket socker.
Hon har lärt sig var man hittar allt som behövs för att laga europeiskt och har byggt upp ett basförråd med livsmedel. Mejeriprodukter är svårt att få tag i och dessutom väldigt dyra.
– De flesta som bor här längre tid föredrar internationell mat..

 

Längtar ni hem någon gång?
– Vad då hem, det här är vårt hem, vi älskar det. Vi har köpt och inrett huset för att leva här och framöver!
I vår brevväxling inför intervjun får jag en epost från Viveca som slutar så här:

”Nu har mörkret fallit och det surrar av ljud genom mitt öppna kontorsfönster, som just inte ger mycket av svalkande vind. Men här är man lite ”småklibbig” mest hela dagen, (och måste gilla/acceptera det, för att leva bra här), och när den svalkande kvällsduschen (eller 3.e för dagen) sköljer över och igenom kropp och sinnen, då är det nästan som allra bäst.”

 

Text: Ingrid Lindgren

I Veteranen nr 2 2012 kan du även läsa om hur det är att flytta till Sydfrankrike som pensionär.
Tidningen finns i butik.

Kommentera