Systrarna flyttade ihop

Hur kan du bo med dina systrar? Och så långt ut i skogen? Det är frågor som Barbro Roos, Ingegerd Lörqvist och Lena Sahlqvist ofta får. För dem är svaret enkelt: – Vi trivs och vill aldrig flytta härifrån!

Från busshållplatsen i Härryda är det fyra kilometer smal grusväg till tomten som förr var deras föräldrars.
– Vägen är inte platt precis, medger Ingegerd Lörqvist, 76.
Som besökare väcks fasan att få möte på den sicksackande och brantbackiga färden genom hög skog, ända fram till parkeringen där tre mindre bilar står på rad.

Alla har egen bil

Systrarna som bor både ihop – och isär – kör än så länge var för sig.
– Den dagen det inte går att köra bil längre får vi väl börja gå från busshållplatsen och hoppas att någon fiskar upp oss längs vägen, säger Lena Sahlqvist, 75.
Längst ner i en låda någonstans har storasyster Barbro Roos, som fyller 80 i sommar, sparat en broschyr om färdtjänst.
– Den som är kvar och piggast får väl köra de andra? kontrar Ingegerd.
Egentligen ligger det inte för någon av dem att grubbla över framtiden.
Livet pågår här och nu.
– Jag oroar mig inte för framtiden, för den ligger ändå bakom mig, utbrister Barbro med ett skratt som hennes systrar raskt instämmer i.

Tre systrar i två hus

Deras specialutformade hem, två röda trähus med gröna knutar och stor trädgård som alla kallar ”Vårat” göms längst in, på en 2 600 kvadratmeter stor udde där grönskan öppnar sig, närmast Stora Härsjön.
Egentligen hade de helst haft varsitt hus, men det visade sig omöjligt att få bygglov för något sådant.
– Det är inga större problem att samsas. Vi är inga långsurare och man får lära sig att ta hänsyn, enas systrarna som bor både ihop – och var för sig. Lena bor i ett eget hus medan Ingegerd och Barbro delar hus, kök och storstuga men har egna sov- och badrum. Ingegerd har dessutom en egen vävstuga.

Högt i tak

I år är det 20-årsjubileum som bofast här för Barbro. För Ingegerd och Lena blir det 18 år i år.
– Den 18 juni 1998 kom jag hit och rev huset där vi tillbringat alla lov och somrar som barn. I december var det inflyttning i nya huset, minns Barbro och bjuder på kaffe och hembakt kardemummakaka i fastighetens gemensamma hjärta – en kombination av kök/matsal och storstuga med extra högt i tak.

Folk brukar säga att det ser ut som i en kyrka där inne.
– Det gillar jag inte, säger Barbro, som är den som önskat planlösningen.
Jack Russel-terriern Daisy stjäl plötsligt lite uppmärksamhet med en vild dans efter skor och kärlek. Det öppna rummet, med som högst fyra meter till ljust trätak i många vinklar, har utsikt i tre väderstreck. Från matplatsen syns yngsta systern Lena Sahlqvists hus och rosariet, där de gärna fikar när årstiden medger.

Egen brygga

Ovanför diskbänken kan vi se rakt ut över den vidsträckta sjön. Och från sofforna vid öppna spisen riktas vyn mot sjö, egen brygga och bastu, uppvuxen trädgård och en koltrast på jakt efter mat.
– En del säger att vi påminner om varandra till utseendet, men annars är vi alla tre helt olika, konstaterar Ingegerd.
Stämningen mellan systrarna är rak och hjärtlig.

Gemensam fredagsmiddag

Barbro är ”en typisk kräfta, som tycker om att ha sitt eget”, men också social, gillar att resa och lagar gärna mat – vilket hon oftast gör när det vankas måltider ihop.
– Vi äter och dricker gott, ler hon, och de andra håller med.
Varje fredag och lördag äter de middag tillsammans. Från klockan 17 är det fredagsmys, ”togetherness” med något extra gott i glasen, ”allt från bubblor till Martini, Margarita eller lite vin”.
Mellansystern Ingegerd ser sig som snäll och lätt att ha att göra med, medan Lena är kräfta hon med, som tycker om att vara för sig själv, men även månar om sin familj.

En trygghet

Det ser ut och låter som en idyll – och är det för det mesta också, förklarar systrarna som vägrar att se några nackdelar med sitt sätt att bo. Enda möjliga minustecknet är flyget som regelbundet passerar över tomten.
– Bland det bästa är tryggheten, att det alltid är någon hemma. Det är sällan alla tre bilarna är borta, säger Ingegerd.
Barbro lyfter fram naturen som en annan fördel.
– Vi tycker alla om naturen, att bada och simma på sommaren, och promenera i skogen.
Lena framhåller även gemenskapen och att systrarna kan dela på alla kostnader som hör till fastigheten, liksom på arbetet.
– Vi saknar ingenting här uppe, säger hon.

Gammalt sommarviste

På byrån finns svartvita fotografier från barndomen när familjens sommarhus här saknade såväl el och vatten. På samma plats, med bygglov som Lena hjälpt till att fixa, lät Barbro bygga huset som blev hennes och Ingegärds nya hem – efter många år i USA.
Strax intill, där det forna uthuset låg, lyckades de få tillstånd att bygga ännu ett hus, där Lena flyttade in.
– Jag och Barbro hade letat efter någonstans att bosätta oss tillsammans efter pensionen, längs hela den norra västkusten i USA. Men överallt kändes det fel, ”Nej, det ser inte ut som i Härryda”, minns Ingegärd.
En dag kom hon plötsligt på lösningen. ”Vi letar efter något vi redan har. Paradiset är ju i Härryda”. Barbro åkte hem och satte upp en ”For Sale”-skylt vid sitt hus direkt.

Livar upp

Resten är historia. I dag har de tre systrarna lärt känna varandra på nytt. Barbro och Ingegerd har även lärt känna Lenas barn och barnbarn. »Det var jätteroligt!«, intygar Ingegerd.
Tillsammans har de livat upp hela grannskapet.
– När vi flyttade hit började kalasen. Många grannar säger att det blev fart på den här lilla byn när vi, ”Systrarna Sisters” kom hit, säger Barbro.
Varje år ordnar de en barbeque den 4 juli, och bjuds även på en rad andra återkommande event som gökotta, midsommarfirande och middagar som ett gäng på 10-12 grannar turas om att hålla.
– En del har vi känt sedan vi var barn, säger Ingegerd.

Egentid ibland

När systrarna tröttnar på varandra, vilket kan hända ibland, vet de att det går över. Lena kan gå hem till sig och ”klappa katten”, Ingegerd åker årligen på lång semester till USA och då njuter både hon och Barbro av att vara för sig själva ett tag.
Hur tänker de då framåt?
– Det gör vi inte, säger Lena.
Livet rullar bara på och det är NU som gäller, som Barbro sammanfattar det.
– Begrav mig inte på Östra kyrkogårdenen bara, där vi har en stor familjegrav! Nä, sprid gärna ut min aska över naturen här – om det finns någon skog kvar, säger Ingegerd.
Hennes systrar nickar båda två.
Längst ut på udden, nära sjö, skog och varandra vill de stanna, livet ut och lite till.

TEXT KARIN TUFVESSON
FOTO EMELIE ASPLUND

Kommentera