På Distansgatan vårdar man med kärlek

»Management by love«, att leda och vårda med kärlek – kan det fungera? Distansgatan 7 i Borås är ett annorlunda demensboende sedan eldsjälen Erika Lörinczy tog över.

Hur landets dementa har det är högaktuellt. Nyligen avslöjade Socialstyrelsen att många demenssjuka äldre lämnas inlåsta och övergivna nattetid. Sex av tio stängs in på rum eller avdelning, utan uppsikt, trots att det strider mot lagen. Det visade sig vid oanmälda inspektioner på totalt 94 boenden i 48 av landets kommuner.
Regeringen var först motståndare till minibemanning men har nu svängt i frågan och gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer.

Äldreboendet blir tv-serie
Men vad är då riktigt bra äldreomsorg, särskilt för dementa?
Det är en fråga som tv-tittarna fram-över ska kunna bilda sig egen uppfattning om, med ett exempel från Borås på näthinnan.
Här, på Distansgatan 7, driver kommunen ett särskilt boende som sticker ut från mängden.
Nu spelar TV 4 in en dokumentärserie om stället, som utnämnts till »Årets äldreboende 2010« av SPRF, fått statsminister Fredrik Reinfeldt att skriva »Här vill jag bo när jag blir gammal« i gästboken efter flera visiter och hittills tagit emot studiebesök från ett 20-tal länder.
Framöver ska utvalda boende och chefen, som självklart kramar alla från statsministern till personal och boende, bli tv-kändisar.
– Om man ska göra en verksamhet bäst måste den synas. Då får man vara beredd på att synas själv också, säger Erika Lörinczy, enhetschefen som antog utmaningen att på halvår vända utvecklingen.

Distansgatan 7 tidigare kritiserat
Då, 2004, var Distansgatan 7, under namnet Alnen, både privatiseringshotat och hårt kritiserat av bland annat länsstyrelsen, som invände mot bristande vård och få aktiviteter. Året därpå gick budgeten ihop och utvecklingsprojektet »Ett värdigt liv« var i full gång.
Idag är verksamheten prisbelönt och omtalad i både Sverige och Europa, till stor del för att här finns en chef som bestämt sig för att både den och hon ska göra skillnad.

Färg och aktivitet
På utsidan andas Distansgatan 7 vanlig, beigebrun 60-talslänga, en av allmännyttans många trevåningsklossar i stadsdelen Hässleholmen.
Men direkt innanför ytterdörrarna, som endast är låsta från utsidan, myllrar det av färg och aktivitet.
Alla dörrar mellan de åtta avdelningarna står öppna sedan två år tillbaka och redan tidig förmiddag är många i rörelse.
På den röda mattan visar svart logotryck en äldre kvinna och chefen Erika i leende omfamning.
Redan i entrén börjar de 80 boendes hem, brukar hon säga.

Karaokemaskinen ekar
Det kallas »Wall of Fame« där unga Valma, Judit, Ossi, Kurt och alla de andra pryder mörkblå och djupröda väggar, som svartvita fotoförstoringar i varsin guldram. Från golv till tak lyser färgbildscollage från personalens årliga utvecklingsresor, från London 2005 till Rom 2010. Och inifrån samlingssalen, mittemot den vinröda plyschsoffan, ekar karaokemaskinen.Det är tisdag, daglig förmiddagsaktivitet och ett 30-tal boende och personal tar plats vid kaffeborden för att delta mer eller mindre.
– I natt jag drömde något som…, klämmer Kurt Staf, 81 i, med stadig och välljudande stämma.
En brett leende, välmejkad enhetschef i högklackat dansar energiskt i mitten och stämningen känns tillåtande, varm.
Det är tjo, tjim, skratt och applåder, även när kompet hakar upp sig.
– Musik och sång gör så mycket, både för minnet och livskvaliteten, förklarar Raimo Häyrinen, tvåspråkig aktivitetssamordnare och anhörigstödjare, som numera kör karaokekafé nästan varje vecka.

Många aktiviteter
Ett späckat aktivitetsprogram med allt från spa, målargrupp och andliga sånger till Bingo där alla vinner, många utfärder i egen utflyktsbuss med rullstolsramp, och en sommartid prunkande innergård är typiskt för Distansgatan.
Här är anhöriga alltid välkomna. Varje vecka kan både de, politiker och tjänstemän och alla på Facebook också läsa veckobrevet, där uppemot 200 foton från vardagen blir ett glättigt hopkok av det som hänt.
– Jag bestämde från första början att i veckobreven ska det aldrig vara något negativt. Det är ett kärleksbrev till huset, bara positivt, berättar Erika Lörinczy.

Det stora jobbet gör personalen själva
Erika Lörinczy är okonventionell, ser hela boendet som sin familj, kallar sig 80 procent ledare och 20 procent chef.
– Jag är snäll, rolig och vill ha gemenskap. Jag älskar personalen och de boende och det tror jag att de känner. Jag säger aldrig nej, då har jag gett fel förutsättningar, eftersom alla har sina egna pengar.
– Det stora jobbet här har personalen gjort själva, förklarar Erika.
Bland det första hon gjorde var att införa styrgruppen med representanter från varje avdelning. De ses varannan vecka och tar alla beslut.
Personal som är delaktig, får information och frihet tar mer ansvar, lyder grundtanken. Pengar att göra något extra av frigörs bland annat när vårdpersonalen själva väljer att täcka upp för varandra.
Varje avdelning disponerar sina pengar och en pott att använda fritt för sin utvalda inredning och utsmyckning. Alla bekostar tillsammans en särskilt anställd aktivitetsansvarig och anhörigstödjare för hela huset.
Omlagda scheman, där fler arbetar på dagen, är en annan grundbult i verksamheten, liksom de årliga utvecklingsdagarna någonstans i Europa.
Erika Lörinczy vill att resorna också ska ge kunskap och stolthet för andra kulturer, extra viktigt i en personal och stadsdel där många har annat ursprung än det svenska.

Låg bemanning nattetid
Men finns det då inga svarta kanter? Jo, visst finns också kritik, även om den inte syns bland de 73 positiva medieklippen på hemsidan eller hörs bland boende, anhöriga eller personal när vi är på besök.
– Visst är det bra att kramas, men det finns också en risk med att bara det positiva visas fram, säger Harry Maninen, som i våras slutade på Distansgatan.
Hösten 2009 väckte han och ytterligare en nattpersonal på Distansgatan debatt om för låg bemanning, som gjorde att man tvingades låsa in boende – trots talet om öppna dörrar.
Fortfarande ska sex personal ta hand om åtta avdelningar.
– Personalen har själva kommit överens om att jobba så. Men jag tycker att man ska ha en personal per avdelning när det är ett demensboende, säger Joakim Svensson, fackligt förtroendevald inom Kommunal, som också arbetat på Distansgatan.
Han ser det annars som ett bra boende för de gamla, med mycket aktiviteter och engagerad personal som verkar må bra.
På Socialstyrelsen, som nyss tagit över tillsynsansvaret, har Ann Svensson, sektionschef än så länge ingenting att invända.
Erika Lörinczy säger att hon skulle önska en personal per avdelning nattetid och tillstår att bemanningen är »litet låg«, 6,3 anställd per 10 boende.

Vi ska ge de äldre ett värdigt liv
I fjol fick varje avdelning minskat anslag, verksamheten gick för första gången back och Distansgatan ber nu om mer pengar, i samband med att Borås organiserar om.
Kritiken i övrigt tar enhetschefen med ro, även om hon säger sig må dåligt av att få sitt omdöme ifrågasatt.
– Det finns alltid någon som retar sig. Men det som är allra viktigast för mig är det som står i socialtjänstlagen, att ”Vi ska ge de äldre ett hem, ett värdigt liv.” Det är därför vi är här, säger Erika bestämt.
På väg ut möter vi Judit Wahl, en av de boende som gärna vandrar runt i huset. En särskild klocka, med inbyggd GPS, larmar personalen på avdelningen om hon försvinner mer än 200 meter bort. Men själv möter hon inga kodlås eller hinder och ler till synes nöjd.

Kärleksfull anda på Distansgatan
I Veteranens ögon är Distansgatan litet av ett svenskt Lotte, det danska äldreboendet, som politikerna står i kö för att besöka.
Här som där hörs tron på ett liv före döden, även för de gamla. Bemanningen här är inte bättre än på annat håll. Det som framhålls är aktiviteterna, de öppna dörrarna och den kärleksfulla andan.
Men vad ger egentligen ett riktigt bra boende för de mest utsatta?
Den frågan lär kräva både mätbara fakta, utvärderingar och känslor för att hitta svaret på.

Text Karin Tufvesson
Foto Lena Bryngelsson

Kommentera