Vad gör man när ens mamma inte längre klarar sig på egen hand? När biståndsbedömaren tycker att hemtjänst räcker bra, men man själv känner att det håller på att gå åt skogen? Har man tur hittar man en egen lösning. Här är Ulrikas personliga berättelse.
För fyra år sedan hände det som inte fick hända. Min pappa dog. Det ringde i min mobil när jag var på jobbet, jag stod vid skrivaren när ett okänt nummer dök upp på displayen. ”Hej, jag heter Cecilia och är sjuksköterska. Det har hänt något med din pappa.”
Jag förstod ingenting, jag kunde inte ta in vad hon sa. Visserligen var min pappa sjuk, men han kunde ju inte bara dö! Pappor dör inte!
Men nu gjorde han det i alla fall, han rasade ihop vid sängen där han sovit de senaste fyrtio-nånting åren. Kvar i radhuset blev mamma, ensam och förvirrad. Demensen hon drabbats av några år tidigare blev knappast bättre av det här. Hjälpen hon fick av hemtjänsten trappades upp, men trots deras fyra korta besök varje dag kvarstod det faktum att mamma var – ensam.
Hon vill inte klaga, min mamma, inte vara till besvär. ”Det går bra”, säger hon nästan alltid när man frågar hur det är och hur hemtjänsten fungerar. Och på sätt och vis ”går det väl bra”. Om man med bra menar att man överlever. Att man får något att äta varje dag och har en säng att sova i. En soffa att sitta i har hon ju också. Bara det att hon alltid sitter där ensam. I pärmen på köksbordet kryssar hemtjänstpersonalen i ”social samvaro”. Ett litet kryss i pärmen, sedan går de och kvar sitter mamma. I tystnaden, i ensamheten. Hon kommer sig inte alltid för med att sätta på radion ens, om man inte påminner henne.
Långt avstånd för att hinna hälsa på hos mamma
Vi bor på varsin sida av Stockholm, och det tar en halvtimme för mig att åka till henne, om vi pratar bil när det inte är rusningstrafik. Bara någon gång per vecka kunde jag få loss tid från jobb, barn, läxhjälp, handling och allt det som är mitt liv här och nu, för att åka till mamma. Och när jag väl kom dit var det ofta en massa saker som behövde fixas. Räkningar som inte fick glömmas bort, en tvättmaskin som behövde bytas ut, kläder som behövde köpas … Egentligen ville jag bara sitta i soffan med mamma, men mest flåsade jag runt som en stressad vessla när jag var där. Som avslutning en liten snabb kopp kaffe i soffan innan jag måste hasta vidare.
”Går det bra, mamma?”
”Ja då, det går bra.”
Men ofta grät jag i bilen på väg hem.
Förra vintern ramlade mamma och gjorde illa ryggen. Kotkompression i en redan benskör kropp, det gjorde ont, ont, ont. Hon låg på sjukhus någon vecka eller två, men sedan skickade de hem henne. Jag såg rädslan i hennes ögon när jag kom och hälsade på och hon just hade fått höra att hon skulle bli hemskickad nästa dag.
”De säger att jag ska åka hem, men jag förstår inte hur jag ska kunna klara mig?”
Jag kände mig matt och försökte lite tafatt lugna henne, sa ”nej, det går ju inte, jag ska prata med dem.”
Som om det spelade någon roll. ”Din mamma är färdigbehandlad här, det finns inga skelettskador”, konstaterade den unga underläkaren kort och koncist.
”Men hon kan ju knappt gå, och hon bor i radhus med trappor …”
”Då föreslår jag ett annat boende”, sa läkaren och gick ut ur rummet innan jag hann säga något mer.
Jag ringde biståndshandläggaren och sa att det inte gick längre. Mamma behövde komma till ett bra ställe med snäll personal, hon måste få känna sig trygg. Biståndshandläggaren kom med sina papper och satt i soffan hos mamma, gjorde lite noteringar då och då i sina papper. Bland annat skrev hon – det såg jag när beslutet kom sedan – att ”det inte förelåg någon risk för isolering”. Mamma hade ju hemtjänst. Fullt med kryss av social samvaro i pärmen på köksbordet.
”Hon vågar ju knappt gå ut själv eftersom hon gått vilse tidigare”, sa jag.
”Men det var ju länge sen”, tyckte biståndshandläggaren. Ja, för att hon inte vågar gå ut nu…
Vi överklagade, men det hjälpte inte heller. Nix, det blir inget tryggt hem med snäll personal för mamma. Det blir till att sitta kvar ensam i radhuset och se hur kryssen i pärmen blir fler och fler medan mamma tynar bort av ensamhet.
Från radhus till en tvårumslägenhet
Ända sedan min pappa dog sa jag titt som tätt till mamma att ”tänk om du ändå bodde lite närmare oss”. Jag dagdrömde ofta om att vi skulle bo i ett stort hus, mamma i en egen lägenhet på nedre botten och så jag med min familj på övervåningen. Bullrigt, stort och gemensamt. Men ett sådant hus i Stockholm kostar några miljoner, om de ens finns…
Så i somras var det två stycken tvårummare till salu i huset där vi bor, i samma port till och med. Jag tog med mamma på visningarna. Mest var det unga par i trettioårsåldern där och tittade, och så jag och mamma. Lite som en lek kändes det, inte kunde väl mamma flytta från radhuset där hon bott i fyrtiofem år? Till en tvåa? Hon som inte gillar förändringar heller.
”Visst är det ganska fint här?” sa jag lite förstrött och väntade mig faktiskt inte ens något svar.
”Ja, det här är ju helt perfekt”, sa mamma. Och plötsligt kändes allt så självklart – åt fanders med alla behovsutredningar och empatilösa biståndshandläggare, klart att mamma ska bo här, i vårt hus!
Nu sitter jag inte längre i bilen på väg hem från Vällingby och gråter. Fullt upp är det fortfarande, men hur stressigt det än är hinner jag i alla fall slinka in och säga hej så gott som varje dag. Och ibland kommer mamma upp och äter middag med oss. Ibland går jag ner och tar en kaffe med henne. Ibland hänger hon med mig ut med hunden. Frågar man henne hur det går säger hon ”det går bra”. Och nu gör det faktiskt det.
Ulrika Palmcrantz
ulrika.palmcrantz@veteranen.se
Läs mer
Fler artiklar om boende på äldre dar hittar du i Veteranen nr 2 2014.
Vill du inte missa något nummer? Som medlem i SPF får du tidningen som medlemsförmån.
