Kollektivboende: Som en stor familj

På kollektivboendet Färdknäppen på Södermalm i Stockholm delar man på det mesta. Man lagar mat ihop, städar ihop, tar hand om trädgården ihop.

Vi kommer vid tretiden på eftermiddagen, precis när det är dags för fikastund i biblioteket. Ett gäng damer sitter runt ett bord och dricker i och för sig kaffe, men framför allt är de upptagna med att förbereda sig inför det årliga budgetmötet som är ikväll. Då kommer husets olika grupper, de för mat och städning, för trädgård och bibliotek och några till, att äska pengar ur kassan.
Monica William-Olsson, som var med och grundade Färdknäppen för 20 år sedan, ska definitivt gå på mötet.
– Ja, det kan du ge dig på att jag ska. Det är viktiga frågor som ska diskuteras, säger hon.
De allra flesta som bor i huset är väldigt engagerade och vill vara med och tycka om det mesta.
– Vi brukar säga att vi har en väldigt långsam demokrati här, säger Lotta Bystedt, som är ordförande i styrelsen.
– Ja, det tog ju nio månader att köpa ny soffa, flikar Gun Hedén in, och alla skrattar.
När Färdknäppen byggdes för 20 år sedan var det ett gäng entusiaster som flyttade in, bland annat Monica William-Olsson och hennes syster Lizzie Wrange med make. De hade kämpat länge med ritningar och byggherrar och arkitekter, och till slut hade de så det kollektivhus de drömt om i så många år.
– Jag hade tänkt länge att jag skulle bo i kollektiv, men först ville inte maken och sedan ville inte tonåringarna. Men när jag blev ensam tänkte jag att nu ska jag banne mig bo i kollektivhus! säger Monica.

Här vill många bo
Idag finns en lång kö av människor som gärna vill flytta in i huset. De flesta av dem kommer aldrig att hinna flytta in under sin livstid, tyvärr. Som tur är finns det tre andra kollektivhus för »andra halvan av livet« i Stockholm, så Monica brukar hänvisa dit.
– De som flyttar hit måste vara entusiaster och verkligen vilja ha allt vad ett kollektiv innebär. De ska inte vilja flytta in bara för att huset ligger på Södermalm. Och så prioriterar vi dem som är lite yngre, vi kan inte alla vara 90 samtidigt här, det fungerar inte, säger hon.
Från köket börjar det dofta gott av morotssoppan som Ted Bjurwill och Heike Gustafsson håller på att laga till. De är husets yngsta boende och är båda i 55-årsåldern. Ingela Blomberg ingår också i deras matlag, men hon bor inte i huset. Hon är en av dem som kommer hit och är med i ett matlag eller i någon annan grupp, utan att bo här.
– Vi brukar kalla dem gästarbetare, säger Monica skämtsamt.
I matsalen intill köket står det dukat för kvällens 35 middagsgäster. Vid varje plats ligger en apelsin prydligt upplagd, det ser hemtrevligt och omtänksamt ut.

Huset har både trädgård och takterrass
Vi vandrar vidare i huset, Monica säger att vi måste ju se takterrassen också. Vi tar hissen upp till sjunde våningen, går igenom ett sällskapsrum med kamin, där det just nu pågår en bokcirkel. Ett gäng bokälskare har läst Amos Oz och sitter och diskuterar boken över en fika.
Takterrassen är fantastisk med utsikt åt alla håll. På sommaren tar de ut solstolar här, de som vill »pressa« lite. I ena hörnet står en bikupa. Just nu sover bina gott därinne, men på sommarhalvåret produceras det honung så att det står härliga till.
En fantastisk rikedom egentligen, att ha både trädgård utanför huset och en takterrass högst upp, mitt inne i Stockholm.
– Ja, om man delar på saker och ting får man ju så väldigt mycket mer, säger Monica.  Jag äger ingen dator, jag har ingen dagstidning, ingen symaskin – men ändå har jag tillgång till allt det och mycket mer.

Längst ner i huset finns förutom matsal, kök och bibliotek, även ett datarum, en tvättstuga och en snickeriverkstad, där man också kan skola om plantor på våren.
– Jag är mer därnere än vad jag är uppe i min egen lägenhet, säger Monica. Men vill man vara ifred så har man ju sin egen lägenhet.
Det börjar bli dags för middag, så Monica följer oss till »Torget«, som hallen innanför de dubbla ytterdörrarna kallas. Vilken är egentligen dörren in till hennes hem, den här nere, eller lägenhetsdörren däruppe?
– Ingången till mitt hem är här, säger Monica bestämt, men sedan har jag mitt allra heligaste hem däruppe.

Text Ulrika Palmcrantz