Eva Hagström bor kvar i samma lägenhet hon växte upp i, på Runebergsgatan i centrala Stockholm. I huset bor också hennes bror, Per Stenfelt. Syskonen håller ihop, det har de alltid gjort. – Vi gillar att ha roligt, det har vi lärt oss av våra föräldrar, säger Eva.
I rummet där Eva sover nu för tiden, hade hennes mamma en gång i tiden sin tandläkarpraktik. I den smala hallen utanför satt patienterna på rad och väntade.
– Mamma och pappa var här och tittade redan medan de byggde huset och mamma insåg att det behövdes ett rum till, eftersom hon ville ha plats för sin praktik. Så blev det så att de helt sonika tog ett rum från grannlägenheten, så den fick bli en etta istället för en tvåa! Det kunde gå till så, på 30-talet i Stockholm…
När Eva och Per kom hem från skolan hade mamma ofta fullt med patienter som satt och väntade på sin tur. Men syskonen behövde inte hålla sig undan.
– Vi sprang här fram och tillbaka, det var aldrig tal om att vi inte fick synas som det kunde vara hemma hos andra, säger Eva och skrattar.
– Nej, vi fick nog synas alltid, säger Per. Vi har haft väldigt bra föräldrar, allt var tillåtet. Vi fick ha alla känslor som finns i registret, det tror jag är viktigt.
Han vet vad han talar om, eftersom han arbetat som psykiater hela sitt liv. Vad förträngda känslor och förbud kan ställa till med vet han det mesta om.
Praktiken blev barnkammare
När Eva var två år, 1935, flyttade familjen in. Med undantag för några få år som nygift när hon bodde med sin man Ulf i porten intill, har Eva bott här. Hennes pappa dog vid bara 61 års ålder, och när mamman blev ensam bytte de lägenhet så att Eva med familj fick den här stora lägenheten och mamma den mindre.
Sedan har Evas och Ulfs barn, Karin och Jesper, också vuxit upp här. Tandläkarpraktiken omvandlades till barnkammare, och så småningom till sovrum. Åren gick, och barnen växte upp och flög ut. För några år sedan dog Evas man Ulf, och hon blev ensam kvar här. Men så särskilt ensam är hon inte. I jungfrukammaren bor för tillfället ett av hennes barnbarn, han är det tredje i raden som bott här. Och så har hon ju Per högst upp i huset.
– Ja, när den stora våningen högst upp i huset blev ledig var det egentligen tänkt att Ola Ullsten skulle flytta in. Men den passade inte honom, så då fick Per och hans man Arne flytta in istället, säger Eva nöjt.
Håller ihop i vått och i torrt
Syskonen har alltid hållit ihop, i vått och i torrt. Det är bara ett år mellan dem, de har nästan vuxit upp som tvillingar. För två år sedan fick Per en stroke, och kunde till en början inte tala. Men han tog sig tillbaka till det vanliga livet, och mår bra idag.
– Ja, idag spelar jag bridge och kör bil. Men utan Eva hade jag nog varit kvar på sjukhuset än idag, säger Per. Hon var väldigt hjälpsam under den perioden.
Eva bjuder på ett glas vin, ”pojkarnas vin” som hon kallar det. Pojkarna, det är Per och hans man Arne, som han levt med i 53 år. För sex år sedan, när det blev tillåtet med samkönade äktenskap, ställde de till med bröllop i Engelbrektskyrkan.
– Hela kyrkan var full, oj oj oj, vad mycket folk det var! säger Eva.
Var det svårt för Per att berätta för sina föräldrar om sin läggning, då för länge sedan?
– Nej, inte alls! Mamma hade redan förstått, hon sa en gång att ”Per, nu får du väl bestämma dig om du ska titta åt flickor eller pojkar”.
Hemmet på Runebergsgatan var alltid öppet och välkomnande, för alla. På jularna bjöd man hem alla ensamma i bekantskapskretsen, de som inte hade egna familjer att fira med. Mamma, som hette Svea, brukade skoja om att hon var ”moder för er alla”. Hon hade skolat om sig från kemist till tandläkare för att hon kände sig diskriminerad i kemivärlden, och det passade henne perfekt att ha sin praktik hemma i lägenheten. Hon brukade ta emot patienter fram till två-tre-tiden på eftermiddagarna, efter det ville hon hellre umgås med barnen.
Farmor fick sin vilja igenom
– Annars var det pappa som tog hand om hus och hem på dagarna. Han jobbade på DN på nätterna, det var farmor som såg till att han fick jobb där. Hans farfar Pehr Stenfelt hade varit med och grundat tidningen en gång i tiden. Och farmor ville att pappa skulle ha ett ”riktigt jobb”, egentligen var han skådespelare, men hon var ett resolut fruntimmer som fick som hon ville, säger Eva.
Man anar att just farmor kanske inte var den mest populära hos barnen.
– Hon tyckte inte om barn, säger Eva. Man fick fem kronor av henne på julen, någon annan kontakt hade vi väl inte.
Långt ifrån det varma och öppna som syskonen var vana vid hemma på Runebergsgatan, med andra ord. Här fick man säga vad man ville, och framförallt, känna vad man ville. När Per och Eva kom hem på frukostrasten från skolan, brukade de bjuda pappa på te i sängen. Då hade han hunnit sova några timmar efter sitt nattpass på tidningen.
Vi har haft väldigt bra föräldrar, allt var tillåtet. Vi fick ha alla känslor som finns i registret, det tror jag är viktigt. Per Stenfelt
– Man skulle ju kunna tro att det var storslaget här på något vis, säger Per, när vi går runt i lägenheten. Men det var det inte, vi låg här i alla rum, jag i jungfrukammaren, Eva i barnkammaren, mamma i rummet intill och pappa i vardagsrummet. Vartenda rum var upptaget.
I byrålådorna har Eva fullt av minnen. Hyreskontraktet, som det såg ut från början, där det skrevs in med snirklig handstil vartefter hyrorna betalades in. Och foton i mängder. På ett av dem, som föreställer Eva som liten, står det med knagglig barnhandstil på baksidan: ”Eva fuling, Eva fuling, Eva fuling!”
– Det var jag som skrev det där, då var jag riktigt arg på Eva. Nog kunde vi bråka, alltid!
– Ja, säger Eva och skrattar, jag minns att vi brukade ha små adventsgranar i pilsnerflaskor inför julen, och ibland blev jag så arg på Per att jag tog upp en gran och slog honom med den. Än idag händer det att vi blir oense ibland, och då säger den ena ”är det du eller jag som bestämmer?!”, och den andra svarar: ”Det är du OCH jag!”
Vi lärde oss att ha roligt
Hela tiden när Eva och Per pratar om gamla minnen återkommer de till hur glada de är att de fick de föräldrar de fick.
– De tyckte om människor, och de gillade att ha fest. Pappa kunde vara så trött, särskilt som han jobbade mycket natt, men han sa själv att ”så fort det ringer på dörren och gästerna kommer blir jag som en cirkushäst”. De hade roligt, och vi lärde oss att ha roligt genom dem, säger Per.
– Vi var ju väldigt läraktiga, vi har också tyckt att det varit viktigt att göra livet till en fest. Och att bry sig om sina vänner, säger Eva.
Omaka par
Egentligen var deras föräldrar ett omaka par, mamma var liten och mätte bara 153 cm i strumplästen, medan pappa var hela 190 cm.
– De var omaka, men glada. Pappa hade bara en lunga efter att ha haft tbc som ung, och mamma hade haft barnförlamning som liten. Egentligen var alltså båda dödsdömda, men klarade sig igenom och var alltid glada. De pratade aldrig om att de varit sjuka. Jag tror ändå att det där förenade dem, på något sätt, säger Per.
– Det var aldrig några döda stunder med dem, de tog väl tillvara på livet. Och de älskade att äta på restaurang! Vi var stammisar på Tegnér, och ransonerings-kupongerna man hade då på 40-talet räckte aldrig. Men hovmästaren sa alltid att ”det tar vi nästa gång”, säger Eva.
Pudeln Pascal, Evas dotters hund, kommer inlufsande i vardagsrummet för att se om det möjligtvis finns något gott att äta? Han är här som ”dagbarn”, och brukar ligga hopkurad på Evas säng. Då och då får man ändå ta sig en lov ut för att se om det händer något kul. Det gör det ofta här i huset, nämligen.
