Ethel och Inger flyttade ihop

När Inger Sjöblom förlorade sin man hade hon inte råd att bo kvar i den stora lägenheten i Sollefteå. Hon flyttade ut till torpet en bit utanför stan. Men sen föreslog väninnan Ethel Milberg att de skulle flytta ihop. Och så blev det.

Det är prydligt och hemtrevligt i trean i Vasastan i centrala Stockholm. Två namn står på dörren: Milberg och Sjöblom. Varsitt rymligt sovrum har de, Ethel och Inger, och så delar de på vardagsrum och kök. Det går bra, alldeles förträffligt bra faktiskt.
Ethel hade redan varit änka i tio år när Inger förlorade sin man 2013. De kände varandra sedan tidigare, när de både bodde söder om Stockholm och Inger redan hade småbarn. Inger och hennes familj flyttade sedan till Härnösand och så småningom Sollefteå, medan Ethel var kvar i Stockholm där även hon bildade familj.
– Vi höll kontakt ändå genom åren, men under ganska många år sågs vi inte speciellt mycket, säger Ethel.

Det förändrade ingenting. Den man en gång lärt känna ordentligt har man på något vis alltid med sig. Så är det med vänskap.
Ethel tyckte lite synd om Inger när hon flyttade ut ensam till sitt torp, som i och för sig är vinterbonat och bekvämt, men ändå. All den där snön, skottningen, åka bil långt och handla…
– Jag sa till Inger att nej, nu får du väl ta och flytta ner till mig och bo här.
Inger tänkte på det, ganska länge. Det var inget beslut hon kunde fatta bara så där.
– Först visste jag inte ens om Ethel menade allvar. Men jag gick och tänkte på det där och undrade hur mycket det skulle kosta och hur det skulle fungera. När hon frågade igen något år senare tyckte jag att det lät ganska lockande.

De betonar båda två att man förstås måste tänka igenom saker och ting innan man bestämmer sig för en sån här lösning. I Ingers fall var det enkelt, för torpet kunde hon ha kvar. Hon behövde inte säga upp någon bostad för att flytta till Ethel. Och i och med det hade hon en bakdörr kvar ifall det inte skulle fungera.
– Det kanske hade varit svårare om vi båda bott här i Stockholm med varsin lägenhet. Då hade den ena behövt hyra ut sin lägenhet, åtminstone till en början, säger Ethel.
Man måste tänka framåt också. Vad händer om den ena går bort? Numera är Inger skriven här, precis som Ethel. De har kollat med hyresvärden SKB, Stockholms Kooperativa Bostadsförening, att Inger får bo kvar i det fall Ethel skulle gå bort före henne. Det får hon.
– Man måste tänka på allt sådant praktiskt, säger Inger.
Men någon detaljerad plan för hur allt skulle fungera i praktiken gjorde de aldrig upp. Förutom att de skulle dela på alla kostnader, fast dela upp dem procentuellt efter inkomst. Den med högre pension betalar alltså något mer.
– För det mesta handlar vi gemensamt en gång i veckan. Men vi har också en kassabok där man skriver upp om man handlat något. I slutet av månaden när vi betalar räkningarna går vi igenom den och drar av det man betalat där, förklarar Ethel.

Det här är en bra lösning för våra barn också

Ethel Milberg

Ekonomiskt är det förstås en fördel att dela på alla kostnader. Som Inger säger: ”Det är köp två, betala för en – hela tiden!” Det blir mer pengar över till sådant som är roligt, som bio, teater och utställningar. Och framför allt blir vardagen roligare när man har någon att dela den med.
De flesta dagar börjar med gemensam frukost framför teven i vardagsrummet vid åttatiden.
– Då småpratar vi lite, tittar på morgon-tv och uppdaterar oss på vad som händer i världen, säger Ethel.
Vid tio är det dags för Hemmagympa med Sofia på tv. Då rullar de ut varsin yogamatta på golvet och tränar i de tjugo minuter programmet varar.
– Sånt blir ju så mycket lättare när man är två. Vore man själv skulle man antagligen inte alltid göra det, men när den andra rullar ut sin matta är det ju bara att hänga på, säger Inger.

Ett par gånger i veckan blir det promenad ihop och styrketräning på Friskis & Svettis. En gång i veckan är de båda med på ett språkkafé som Frälsningsarmén ordnar där man pratar svenska med nyanlända. För det mesta lagar de middagen ihop på kvällen.
– Inger är så duktig på att laga mat, hon kan koka soppa på en spik, säger Ethel. Hon är social också, hon har lärt känna fler här omkring än vad jag gjort på alla år jag bott här.
Då och då går de igenom sina almanackor ihop, för att se vad de har för program för de kommande dagarna.
– Det kräver lite mer planering när man bor ihop, säger Inger. Man tar inte bara hem någon spontant utan att fråga. Ska man vara borta länge är det klart att man talar om det i förväg.
Men med lite planering och framförhållning går det mesta komplikationsfritt. När Ingers dotter med familj skulle komma och hälsa på från Östersund för en liten tid sedan flyttade Ethel tillfälligt till sin dotter för att de skulle få plats i lägenheten.
– Och Inger har ju fått lära känna mina barn bra, hon hänger med ibland när jag äter middag hos dem. Det här är en bra lösning för våra barn också, som känner sig tryggare i och med att vi inte sitter ensamma.

Jag kände mig kanske lite som en gäst den första tiden

Inger Sjöblom

Det är inte mycket som skaver mellan de två väninnorna, det märks. Men inkörningen var nog ändå lite längre för Inger än för Ethel. Det tog lite tid för henne att vänja sig vid att bo här.
– I början kunde jag tänka på saker som om jag störde Ethel ifall jag måste gå upp på toaletten på natten. Jag kände mig kanske lite som en gäst den första tiden. Men nu har vi våra vanor och det flyter på bra.

Om somrarna flyttar de båda till sina respektive landställen, Inger upp till byn utanför Sollefteå och Ethel till sitt ställe i Bergslagen. När mörkret faller igen om hösten flyttar de ihop i sin mysiga lägenhet igen.
Inger brukar uppmuntra sina egna två döttrar att vara noga med att hålla kontakten med sina väninnor.
– Det är viktigt att man har sina vänner. När ens barn vuxit upp kommer en annan tid i livet, och man behöver varandra på ett nytt sätt.

Kommentera