Att bo ihop är rena lyftet

Drömmen för många är att både ha sitt eget och leva ihop med andra. Gemenskapsboende är den nya sortens kollektiv och rena hälsoprojektet – i alla fall enligt dem som bor i Villa Ingrid i Ystad och i Kornet i Mölndal.

Hon drömde om ett seniorboende med gemenskap och lyx. Och byggde det själv – mitt i Ystad.
– Vi är som en familj och så trodde jag aldrig det skulle bli, berättar Ankie Göransson.

Sedan fem år tillbaka har en gammal skola blivit Villa Ingrid, hem för 55+are. Den gula tegelfasaden, skolklockan och de bubbliga fönstren är kvar. Stora globlampor och den mjukt slitna stentrappan minner om Södra Folkskolan från 1874. Men gården och klassrummen har förvandlats radikalt.
Åtta klassrum har blivit åtta lägenheter, med två eller tre rum vardera, hög standard och omsorgsfullt utvalda, vackra och praktiska detaljer.
I ett av dem, med hela sex meter till taket och utsikt mot hamnen, bor Gull-Britt Hjalmarsson, 80+ och tidigare skobutiksinnehavare i Ystad.
– Man känner sig så trygg av att bo i en skolsal som ens barn gått i. Min svärson säger att »Det är det bästa du gjort« om att jag flyttat hit, berättar hon och instämmer nöjt.
– Det är åtminstone något av det bästa. Jag hade aldrig trott att jag skulle få det så här bra.

Canasta på onsdagskvällarna
Glädjen går inte att ta miste på när Gull-Britt och fyra av grannarna möts kring spelbordet, klätt i grön filt, i det gemensamma biblioteket, även kallat »Spelhålan«. Varje onsdagkväll mellan 18 och 21 spelas det canasta här. Men i dag är det söndag förmiddag med småprat i ombonad värme och klass 2-varning utanför.
Ullabritt Mårtensson, tidigare karttekniker och egen företagare, som bott i Ystad i 79 år, bjuder på hembakta småkakor med tranbär och vit choklad till Ankie Göranssons kaffe.
– Jag ville bo mitt i stan och att jag flyttade in här har jag inte ångrat. När du bor i ett hus är du ensam. Att ha grannar är inte samma sak som här. Vi får hjälp av varandra om vi behöver det och trivs ihop. Det är mycket positivt, intygar Ullabritt.
Att byta ett hus mot två rum och kök avskräckte länge Evy Hansson.
– Jag tvekade först, men var trött på mitt stora hus på Österlen och alla kottarna på tomten. Nu trivs jag även om jag inte kan cykla till morgondopp som förr, fortsätter hon, tidigare vårdbiträde och med 88 år äldst i huset.
Under natten har en av de boende körts till sjukhus, men läget är ok berättar Ankie, initiativtagare som själv kallar sig »halva hjärtat i huset«.
Än i dag skakar hon på huvudet åt känslan när hon besökte sin farmor på ett äldreboende.
– Det är väldigt länge sedan, men jag glömmer aldrig hur de satt runt ett bord och inga pratade med varandra. Det var ensamhet i gemenskapen på något konstigt sätt. Där bestämde jag mig för att jag aldrig ska bo på det sättet, säger Ankie bestämt.

Vann arkitekttävling
I över 20 år fanns drömmen. År 2004 hölls en arkitekttävling om vem som skulle få bygga om den gamla skolan i Ystad och Ankies förslag vann. »Den lyckligaste dagen i mitt liv efter barnens födelse«, brukar hon säga.
Från början var det inte meningen att hon själv och sambon Rolf Frisborn, byggare som hållit i pengarna, skulle flytta in.
Men när åtta klassrum byggts om till åtta lägenheter blev vindsvåningsyta över – där Ankie bott sedan dess.
Hon är fortfarande överraskad över resultatet.
– Vi är ju en familj i dag, som lånar av varandra och hjälps åt. Ett kollektiv på så vis att vi delar systerligt och broderligt på sådant som böcker, porslin i gästlägenheten och vår omtanke om varandra.
Samtliga runt bordet sålde sina hus och flyttade in här från start, men bara en av de boende var väninna med villans skapare och lovad plats. Sedan dess har värdet på de påkostade bostadsrätterna förmodligen stigit till det dubbla. Alla äger utöver sin egen bostad en bit av det gemensamma och »plussar på sitt kapital«, som Ankie uttrycker det.
Men för AnnMargret Persson, 75 år och förr innehavare av en frisörsalong i Oxie, som flyttade hit med nyligen bortgångne maken Ingemar, är annat viktigare.
– Jag är så glad att jag har det här boendet, med sådan gemenskap och värme. För även om saknaden efter Ingemar fortfarande är stor är det en väldig trygghet att ha folk omkring mig som jag alltid kan knacka på hos, som tänker på en, förklarar hon.
Samtliga runt bordet nickar medhåll. Härifrån flyttar ingen av dem om de inte måste.

Text  Karin Tufvesson