Barbro Westerholm är Årets Senior!

Det blev en jordskredsseger för Barbro Westerholm när Seniorens läsare röstade om vem som skulle bli Årets Senior. Ni är många därute som uppskattar vår mest seniora riksdagsledamot – och också den mest aktiva.

Just den dag vi ska besöka Barbro på Landsort där hon och hennes man Peter är i karantän sedan coronan gjorde entré, har kylan slagit till igen. Trots att vi är en bra bit in i det man brukar kalla sköna maj. Men idag blåser det kuling, kanske till och med styv kuling. Barbro har mössa och vindtät jacka när hon möter oss vid båten.
– Vi som haft så fint väder här tidigare i veckan, säger hon och skrattar.

En riktig idyll

Men trots blåsten och kylan är Landsort, eller Öja som ön egentligen heter, en riktig idyll. Husen ligger lite inkilade mellan bergsskrevor och tulpaner sträcker ståtligt på sig på små avsatser här och var.
Barbro tillbringade alla sina somrar som liten här ute. Hennes föräldrar hyrde huset som hon och hennes familj nu äger, ända från 1935.

Bättre koll på talarlistan

–Men under andra världskriget fick ingen vara här ute. Då var det militärt område, säger Barbro.
Hon sköter sitt riksdagsuppdrag helt och hållet härifrån. Det blir en hel del möten framför datorn.
– Egentligen har man ju nästan bättre kontroll över talarlistan på de här virtuella mötena, tycker jag.

Vann med stor marginal

Att Seniorens läsare röstade fram henne till Årets Senior, och att hon dessutom vann med stor marginal, gör henne väldigt glad. Det stärker henne att människor ser vad hon gör, för som hon säger, det har ”inte kostat gratis att göra det jag gör”.
– Ja, jag blev verkligen jätteglad att jag vann. Det trodde jag inte. Dels var det ju så bra andra kandidater och dels har jag ju vunnit en gång tidigare.

Myntat begreppet ”årsrika”

Men att Barbro syns och hörs så mycket och kämpar oförtrutet mot ålderism får gehör. Många känner att hon är deras röst, den som kämpar för just dem och aldrig ger vika. Ålderismen är också den fråga som ligger henne allra varmast om hjärtat. Hon har myntat den fina omskrivningen ”årsrika”, för att det är precis så hon vill att vi ser på äldre.

att tro att 70-åringen och 108-åringen Dagny har samma behov är vansinne.

Måste känna sig behövd

–Inte som en stor klump, utan som individer med en väldig massa erfarenhet som ska tas tillvara. Man måste få känna sig behövd hela livet, det gick WHO ut med redan på 80-talet. Visst är det bra att sluta röka och så, men det finns inget som påverkar hur vi mår så mycket som att få känna att man behövs.

Djupare samtal

Med grannarna här på ön har det blivit annorlunda prat nu under karantänen.
– Förut har vi pratat om väder och vind. Nu pratar vi om existentiella saker. Som att Folkhälsomyndigheten ser alla 70+ som ett enda stort kollektiv och behandlar oss som det också. De har heller ingen geriatrisk kompetens på den myndigheten. Vi har 1,6 miljoner individer som är över sjuttio i Sverige, och att då tro att 70-åringen och 108-åringen Dagny har samma behov är vansinne.

Inte logiskt

Och nu börjar Barbro och många med henne fundera på om ”boten blir värre än soten?” Ensamhet och isolering är svårt för människor. Det vet Barbro inte minst tack vare alla brev och mejl hon får.
– En kvinna som var 90 ville träffa sin ende son, men det fick hon inte. Däremot kom det in mängder av olika personal till henne på boendet. Det är ju inte logiskt på något sätt.

Riksdagens mest aktiva

Barbro är inte bara den mest årsrika, utan också den mest aktiva ledamoten i riksdagen. Hon är, som hon alltid varit, aktiv på många fronter samtidigt. I riksdagen och socialutskottet förstås, men hon sitter också med i flera olika utredningar. En om senior arbetskraft, en annan där man kämpar för att alla som har hemtjänst ska ha en fast omsorgskontakt.

Vill höja kompetensen

– Nu när sjukvården allt mer flyttar ut från sjukhusen och in i folks vardagsrum, krävs det mer kunskap av personalen inom hemtjänst. Jag anser att undersköterska är den nivå man måste ha där.

Stolt över diskrimineringslag

Av alla beslut Barbro varit med om att fatta är lagen mot åldersdiskriminering den hon är allra mest stolt över.
– Det har börjat hända saker i samhället på den fronten, och det är glädjande. Men DO har alldeles för svaga muskler. Det kommer in 250-300 anmälningar varje år kring åldersdiskriminering och jag vet bara sex fall där det vidtagits åtgärder.

Trägen vinner

Många av de frågor Barbro driver har hon kämpat för i åratal.
– Lagen om åldersdiskriminering kom 2013. Då hade jag motionerat om det sen 2006. Men det finns annat jag kämpat för ännu längre. Som när jag ville driva igenom assisterad befruktning för ensamstående kvinnor. Det började jag med 1992 och det blev en realitet 2016. Men det som tagit allra längst tid är det här med ett individbaserat receptregister.
– Det började jag strida för 1969 och den tog ett viktigt steg framåt 2005 tack vare inte minst SPFs insatser, men först nu håller vi på att få en nationell receptregistrering. Där finns massor kvar att göra.

Enas kring en strategi

Tålig är hon, Barbro, och hon ger sig aldrig. Hon vet att saker tar tid, men hon vet också att det GÅR, bara man inte ger upp.
– Visst har det funnits perioder när jag sviktat i självförtroende. Men har jag en idé och tror på den, då läser jag på. Vad är argumenten för? Och emot? Och så vet jag att man inte får igenom något på egen hand. Det gäller att ta reda på var vännerna finns och lägga upp en strategi.

Viktigt att få välja själv

Frihet är ett nyckelord för Barbro. Man ska kunna välja själv hur länge man vill arbeta, vem man vill älska, om man vill ha barn trots att man är ensamstående och om man vill ha hjälp att avsluta sitt liv om man drabbats av en svår sjukdom.
– De här frågorna som handlar om livets början och livets slut är svåra. Inom politiken vill man helst inte ta i dem. Man vinner inga val på dem. Men det är viktiga frågor för oss som människor. Nu har mitt eget parti i alla fall gått med på att utreda frågan kring aktiv dödshjälp. Jag tycker att man ska ha rätten att bestämma över sin egen död, men det är en svår fråga som behöver utredas.

Tog bort sjukdomsstämpeln

Barbro ligger ofta i bräschen för stora och viktiga frågor. Det beslut hon troligen är mest ihågkommen för är när hon 1979 tog bort sjukdomsstämpeln på homosexuella. Hon hade bara varit chef för Socialstyrelsen några veckor när det blev demonstration på trappan utanför. Föregångare till Priderörelsen skanderade att stämpeln på homosexuella som psykiskt sjuka måste bort. Hennes kollegor ville ringa polisen, men själv ville Barbro lyssna på vad de hade att säga.
– Det där var ett lätt beslut att fatta, för mig var det helt självklart. Och jag insåg att som chef för Socialstyrelsen kunde jag fatta ett sådant beslut och få igenom det. Det låg inte alls så mycket jobb bakom det beslutet som det gjort med andra.

Frigjorda föräldrar

Barbro växte upp som enda barnet till frigjorda föräldrar som låg före sin tid i många frågor. I en radiointervju nyligen berättade Barbro hur hennes pappa tyckte att det var dags att de rökte tillsammans när Barbro var nykonfirmerad. Han rökte cigarr, hon cigarett. Hon gillade inte smaken, men många och långa samtal hade de tillsammans, hon och hennes pappa. Han såg henne som en jämlik och de pratade om allt.

Inget konstigt med det

Vid ett tillfälle när hon som liten gick med sin pappa såg hon två män som höll varandra i handen. Hon frågade sin pappa varför de gjorde det. ”De tycker om varandra som jag och mamma”. Det var inget konstigt med det.

Hektiskt liv

Det hon kanske inte insåg där på trappan utanför Socialstyrelsen 1979, var att hon började dras mot politiken. Att hon brann för att få driva igenom frågor och förändra samhället till det bättre.
Ibland har det haft sitt pris. Både hon och maken Peter har alltid jobbat mycket. De träffades på läkarutbildningen, och med två karriärer och fyra barn var det hektiskt ibland, det medger hon.

Tog hjälp för att orka

– Ja, det var det förstås. Det umgänge vi hade innan vi fick barn fick vi ge upp. Vi skaffade ett landställe ute i Furusund och dit åkte vi varje helg. Men det hade aldrig gått utan våra barnflickor och min mamma, som ställde upp mycket.
Men utmattad har hon aldrig känt sig. Det gör man kanske inte när man brinner för det man gör, så som Barbro gör.
– Nej, jag har inte hunnit, säger hon och skrattar!

Hot mot sig och sina barn

Ett annat högt pris är att hon fått ta emot hot. Som när aids-epidemin bröt ut, då fick hon hotfulla brev från homofober.
– Jag blev mer arg än rädd faktiskt. Allra värst var det när det riktades mot mina barn.

Full av hopp

Men trots att det går trögt ibland och att det fortfarande finns mycket åldersdiskriminering, känner sig Barbro hoppfull.
– Om nu ålderismen funnits sedan antikens tid lär det inte gå att bli av med den på kort tid. Men det går åt rätt håll. Nu verkar Folkhälsomyndigheten så sakteliga börja inse att man inte kan behandla 70+ som ett enda stort kollektiv.

Text Ulrika Palmcrantz
Foto Margareta Bloom Sandebäck

Kommentera