Vi ger oss iväg mot Sanipasset. En underbart vacker väg. Ja inte själva vägen, den har stora hålor och stenar, men vyerna är mer än fantastiska. Något utav det vackraste jag sett. Jag är fascinerad av vackra och speciella vägar. Den här vägen är en klassiker som det skrivits mycket om. Förstås ett måste för mig.
Vägen är ruskigt dålig. Det går inte snabbt, bilen gungar som en kamel i hålor och över stenar. Det går uppåt och vidare uppåt. Efter ett tag börjar det ryka om bilen, det lukta rejält illa. Vi är nästan uppe över passet. Det blir allt svårare att komma framåt. Saknas det fyrhjulsdrift? Lägger in fyrhjulsdriften, men det är svårt ändå. Kommer upp till en utsiktsplats. Nu går det inte att köra bilen längre. Vad har hänt. Går nästan inte alls att få någon kraft oavsett växel. Mitt i klassiska Sanipasset. Kanske en av de värsta vägarna i Afrika. Verkligen rätt plats. Vi stannar för att kyla ner bilen. Verkar som det hjälper något. Inte tal om att fortsätta uppåt.
Vi vänder och kör neråt. Fungerar hjälpligt så länge det lutar neråt. Tar oss hela vägen ner till asfalten och in på ett litet hotell. Där får vi hjälp av personalen och får tag på två mekaniker Caleb och Jinks. De tittar, startar motorn och kontrollerar både här och där. Så kommer domen, “kopplingen är helt slut” säger Caleb. “Jag skulle inte köra en meter till” säger Jinks. Fast i ödebygden.
