Ser på mätaren att jag kört 5000 mil, 3500 i Asien och 1500 i Afrika. Många mil men det är fortfarande en bra bit kvar till Öresundsbron.
Så åker vi in i Rwanda. Det är högertrafik. Efter vänstertrafik i Indien, Pakistan och alla länder i södra Afrika blir det högertrafik. Hur ska det gå? Känns inte helt bra.
Det ser rent och välordnat ut i Rwanda. Ja inte hundraprocentigt, men det är en avsevärd skillnad mot Tanzania. Vi reagerar speciellt vad gäller människorna. Renare, bättre kläder och med en annan resning. Vi läser att det är förbjudet att ta med plastpåsar in i landet. I en av affärerna i centrala Kigali hittar vi massor av plastpåsar till försäljning och får inte riktigt ihop ekvationen
Det finns många motorcyklar i Kigali. Det tar en stund innan vi förstår att det handlar om taxi-motorcyklar. Vi provar förstås och blir mycket nöjda. En resa på 20minuter kostar 8 kronor.
Två av mina barn, Lina och Filip, och Filips fästmö Cilla kommer till Kigali dagen efter vår ankomst. De har tagit julledigt och kommer vara med på min resa till Kampala respektive Nairobi. Kul, men nu blir det trångt i bilen, riktigt trångt.
Vi besöker förstås “Kigali Genocide Memorial”. Intressant, mycket intressant, men fruktansvärt hemskt. Ofattbart att tänka sig att 1.000.000 (EN MILJON) människor brutalt mördades med klubbor och machetes för bara 25 år sedan. Det var belgarna som förstärkte motsättningen mellan tutsier och hutus. På utställningen läser vi att belgarna beslöt att “hade man mer än tio kor var man tutsi och hade man mindre än tio kor var man hutu”. Belgarna lät tutsierna få administrativa uppgifter. På så vis blev tutsi en slags intern överklass. När belgarna lämnade landet var alla förutsättningar uppfyllda för inbördeskrig. I april 1995 brakade det löst på riktigt. Vi bor på Hotel Rwanda. Hotellet där många tutsier räddades av hotellets ägare som gjorde en hjältemodig insats och räddade många liv. Hans insats blev en grym men välgjord och tänkvärd film.
