Jag läser att det nästan inte finns diesel i Sudan. Köper ytterligare tre dieseldunkar. Åker därefter några mil till en mack med bara fem bilar i kö. Även i Etiopien är det si och så med dieseltillgången och köerna kan vara mycket långa. Vi har planerat att köra dryga 200 mil i Sudan. Med 185liter har vi nästan fyllt bränslebehovet. Behövs “bara” en tankning i Sudan. Känns inte helt bra, men den tankningen får lösa sig på något vis.
UD avråder från icke nödvändiga resor till Sudan. Bara nödvändiga resor bör göras. Vi ska ju hemåt och enda farbara vägen går genom Sudan. Känns nästan som vi uppfyller nödvändighets-kravet.
Allan, vår granne på hotellet i Gonder, får två flaskor vin som vi inte kan ta med till torrlagda Sudan. Vi lyckas bara tömma en flaska sista kvällen i Etiopien.
Så har det gått en hel månad sen jag kom till Etiopien från Kenya på sandiga ökenvägar. Etiopien har varit spännande och intressant men i aggressivaste laget. Tillsammans med Leshoto helt klart det minst hjärtliga landet av de jag besökt i Afrika.Resan till gränsen går bra. Men med många militär- och poliskontroller. Ibland syns de bra med rep över vägen. Men ofta svåra att upptäcka. Men idag i alla fall ingen spärr är som den i Tigray med en hel by ute för att kontrollera. Här är det riktiga poliser och/eller militärer.
Själva gränsen är riktigt vedervärdig. Fula byggnader, allt är söndrigt, skitigt och eländigt. Det är som Shirley säger, de kunde åtminstone försöka ha det rent. Återigen ska allt kontrolleras av tullen, passen stämplas, kvarvarande etiopiska pengar växlas och nya simkort köpas in. Gränspassagen flyter på bra och alla uppdrag klaras av på knappa två timmar.
Vi kör 15mil till. Vägen är till och från ok, men mestadels riktigt dålig. Kommer till slut till Al-Qadarif. Vi ser många och långa bensin-köer, extrema köer. Man köar även, långa köer, till stationer utan drivmedel. Förmodligen har ryktet gått att det ska komma bränsle till dessa mackar och köer bildas snabbt.
