Bilfärden från Kubu-ön upp till huvudvägen i norr, mellan Francistown och Maun, blir dramatisk. Vi får hjälp av Obei, “ö-vakterskan” att starta upp.
Färdinstruktionerna stämmer rätt bra de första två milen. “En vit skylt, två gröna vattenreservoirer och en grind” bockar vi av. Men sen får vi, till och från, mycket problem. Vi kör i ett uttorkat bushland där det mycket sällan dyker upp någon levande varelse. Så fort vi ser någon frågar vi om vägen. Vi får ofta köra tillbaka och köra en annan av alla sandvägar. Vid ett tillfälle när vi frågar om vägen presenterar sig en man som “Mr Mistake”. Känns tveksamt att följa hans råd men i brist på andra alternativ gör vi det i alla fall.
Det är oerhört fattigt i husen vi kör förbi. Vi lämnar en av mina fotbollar till en pojke med söndriga kläder. Alla barn har söndriga kläder. Några barn kommer rullande med gamla bildäck. Söndriga kläder men stora leenden.
Det tar oss sex timmar att köra tio mil. Skönt att komma upp på asfalt igen. I min asfaltglädje kör jag lite för fort. Missar att det bara är 80 km i stället för normala 120 km. Vinkas in av polisen som berättar att jag kört i 122 istället för 80. Polisen berättar att det är 80 för vi är i en nationalpark med massor av djur längre fram. Mycket riktigt, fem kilometer senare är vägen full av elefanter och ytterligare längre fram intas den av impala-rådjur. Kanske tur att vi blev stoppade för fortkörning.
Anna bjuder på tre nätter i luftkonditionerat rum på Crocodile Lodge i Maun. Skönt, så skönt. Vi sov faktiskt inget i bastutältet på Kubu-ön. Sex dygn med fem hela dagars körning känns.
