Det dundrar till under natten. Regnet smattrar bedövande mot plåttaket. Shit, tänker jag. Bara det inte regnar för mycket. Vi bestämmer oss för att åka vidare direkt efter frukost för att inte riskera att fastna på dåliga vägar.
Det känns som att köra på glashal is. Känns precis som när blötsnö lagras under ett par dåligt vallade skidor. Lager på lager av lera lägger sig runt däcken. Däcken ser efter en stund dubbelt så stora ut. Leran gör att däcken inte får något grepp, absolut inget alls. Bilen jazzar från sida till sida. Ibland finns en kant som vi bara inte får åka över, då risken för att fastna är stor. Riktigt otäckt att köra. Som väl är, är det bara 5 km till stora vägen och bättre väglag. Med hjärtat i halsgropen lämnar vi lervällingen och tar oss upp på den stora vägen. Resten av färden till Jinka går utan problem.
En liftare får följa med till Jinka. Vi äter medhavd lunch på vägen. Vår liftare får lite Kalles kaviar på sitt bröd. Dagen efter hittar vi Kalles-“snutten” på ett papper i bilen. Alla gillar inte Kalles konstaterar vi.
Vi bor på Eyob Hotel, ett enkelt och rätt typiskt etiopiskt hotell. Vi lovas allt men blir utan varmvatten, utan vatten och utan wifi. Plastblommor står i vaser med vatten som om de skulle börja dricka av vattnet. Tv`n står på högsta volym trots att ingen tittar. Jag får klaustrofobi, det finns nämligen inget handtag på dörrens insida. Hundslagsmålen håller på hela natten och myggen attackerar som vanligt. Men vi har myggnät som väl är. När hundarna tystnat börjar böneutropen från en moské. Det är som om hundarna och böneutroparna kommit överens om att hålla oss vakna. Etiopien är väldigt ljudligt, det är sällan man får en tyst minut. När man inte vill betala för mycket får man såklart stå sitt kast. Lite symboliskt presenteras vi den minsta notan jag någonsin sett, den minsta till bredden.
