Vi blir bärgade till närmsta Toyota verkstad. Bärgaren har radion på full volym. De afrikanska rytmerna dånar. Varje låt dunkar rytmiskt i 15 – 20 minuter innan en ny tar över. På så vis vaggas vi sakta men säkert till Howick 11 mil bort.
Ett riktigt dåligt B&B tvärs över gatan från Toyota blir vårt hem i tre dagar. Vi får snällt vänta på reservdelar från Johannesburg och därefter på reparation.
Massor av taggtråd och galler omgärdar vårt B&B. Howick känns som att kliva rakt in i en gammal film från Mississippi eller Louisiana. Nästan alla är svarta, bilarna som glider omkring är slitna och stora. De vita vi stöter på är dåligt klädda, ovårdade och ger ett skitigt intryck. På andra sidan gatan finns en ”gun-shop” för vilken det görs reklam med en jättelik papp-pistol ute på gatan.
Vi kastar in handuken och inser att vi måste “gilla läget”. Sakta men säkert kommer vi in i rese- och semesterlunken. Greta, Trump och Löfven bleknar långsamt bort och känns alltmer avlägsna. Det är skönt att tona bort det ständiga infobruset som bara kommer med negativa nyheter. Visst vill vi vara uppdaterade men för att kunna ta in resan med allt nytt behövs en annan lunk. En tydligare närvaro här och nu. Wifi och nätåtkomst är helt klart sämre i Sydafrika än det var under Asienresan. Bra för en avspänd semester, men ack så frustrerande när blogginläggen ska göras.
Vi blir kompisar med Lance på restaurang Black Olive. Lance har varit gift med en svenskättad kvinna. När han förstår att vi är från Sverige börjar han sjunga “helan går” och jag sjunger med. Vi blir stammisar på Black Olive och Howick börjar kännas riktigt bra. Det känns inte längre som en bestraffning.
