Vi tar avsked av vårt fina värdpar på Haus Sandrose och lämnar Lyderitz. Vi kör up till Aus. Vinden har lagt sig och det är tyvärr därmed disigt. Vyerna är inte lika vackra som när vi kom men det är likafullt väldigt vackert. I Aus fikar, tankar och kontrollerar vi trycket i däcken. Trycket tar vi ner från 2,3 till 1,8 nu när vi ska lämna asfalten och köra grusväg.
Att köra grusväg är speciellt när vägen är som en tvättbräda. Åker man för långsamt åker man ner i varje litet gupp och skakas sönder i ben och märg. Bilen måste ha rejält med fart och surfa över de små guppen. Men man får då vara mycket observant så att man inte åker ner i ett stort hål, s.k. pothole, med allvarliga skador som följd.
Vi åker genom den storslagna Namiböknen till Sesriem. På vägen passerar vi byar med namn som Hemeringhausen och Maltahöhe. Byarna består av några hus, en bensinmack och just inte mycket mer.
Vyerna är strålande vackra. Vi är nästan helt ensamma på vägarna. Vi ser en och annan gemsbok och många strutsar. Mycket vackrare än så här blir det inte. När Filip ser bilderna säger han att det ser ut som ett varmt Tibet. Det är helt riktigt. Namibia har samma storslagna natur som Tibet.
Vägen är spikrak. När det någon gång kommer en mötande bil ser vi det tio minuter innan i form av en reflekterande solkatt och/eller ett damm-moln i fjärran. Ofta suddas horisonten ut i en hägring i form av en spegel eller en sjö i fjärran.
Utanför Sesriem finns världens högsta sanddyner i Sossusvlei. Vi campar i vårt taktält och upplever sanddynerna i skymning och soluppgång. Detta blir resans hittills absoluta höjdpunkt. Naturen är magiskt storslagen. Jag saknar superlativer och låter mina bilder tala.