Här kommer några rader om bakgrunden till min kommande Afrikaresa.
Dagen efter sista dagen på mitt arbete, för fyra år sedan, for jag iväg på en tre månader lång bilresa i Europa. Ville direkt ge mig in i något nytt. Innan resan satte jag upp en stor Europakarta på väggen. Med knappnålar i olika färger märkte jag ut spännande platser. På knappnålarna kunde jag snart se att det skulle bli en resa till Östeuropa.
Det var då, precis då, med den stora Europakartan på väggen, som jag började fundera på nästa steg. Asien hade jag besökt, men sett så lite av. Köra bil i Asien? Det kändes utopiskt. Förmodligen omöjligt, eller?
Några bilder från norra Rumänien under min resa i Östeuropa.
Visst går det att köra bil genom Asien
Det måste gå att köra genom Asien. Kunde jag få alla visum? Behövdes det tillstånd för bilen? Bil, ja någon bil hade jag inte längre. Min gamla Audi hade gjort sina sista mil. Uppförsbacken var stor och frågetecknen många.
Ett år innan min resa tog jag beslutet. Det ska bli en resa till Asien. Ja om det går. Under några intensiva månader rätades många frågetecken ut.
Sista halvåret innan resan övergick förberedelserna i heltidsarbete. Visum, bil, reservdelar, försäkringar, vaccineringar, GPS, tält, sovsäck, medicinförråd, vinterkläder, sommarkläder……. Listorna med allt som skulle göras var långa och tycktes aldrig bli avbetade. Det var mycket som skulle med. Kanske för mycket? Besöken på Biltema, Stadium, Naturkompaniet, ICA, Kartcentrum, Akademibokhandeln och alla andra affärer blev många och tog aldrig ta slut. Temperaturen under resan skulle komma att växla mellan + 50 och – 15. Kändes märkligt att packa ner dunkläder och köra ner till Turkmenistans och Kinas öknar. Men sen skulle Tibet komma. Med kall vinter och isande vindar uppe på 4 000 – 5 000 meters höjd.
Jag besökte även sommarstugan i Dalarna. Där blev det test av nyinköpt tält, kokutrustning, liggunderlag och mycket annat. Gick det att sova i bilen? Ja det gick men var inte speciellt bekvämt. Jag behövde bagageutrymmet för all packning. I annat fall hade det gått utmärkt. Lagar middag med min nya kokutrustning och tältet slås upp. Grannarna kommer förbi och undrar vad som är på gång.
Vad gäller bil och visum var det hela speciellt krångligt och värt att återberätta.
Bil
Efter att ha gjort min hemläxa förstod jag att det var en Toyota Landcruiser jag borde ha. Fyrhjulsdriven, tålig, manuell drift och känd för verkstäder världen över om något skulle behöva fixas på vägen. Gärna en äldre modell som är mer mekanisk och inte behöver dataanalys.
Jag fick hjälp att hitta min Landcruiser. I januari ringde min kompis Leif och berättade att han hittat min bil. En 2003 års modell, bara 17 000 mil, få ägare, bra pris, den finns i Tyskland. ”Men du måste bestämma dig nu, de säljs snabbt, ingen betänketid” sade han. En vecka senare åkte jag ner till Tyskland för att hämta min nyinköpta bil.
Bilen importerades och ställdes på Jojjes verkstad för komplett översyn. En ny stor kofångare beställdes. Spindelbultar byttes och ett komplett oljebyte genomfördes. Fem nya däck av högsta kvalitet köptes in. Jojje installerade hemligt larm, monterade gömda extranycklar, bytte hjullager, köpte in reservdelar och mycket annat. Slutligen fick jag en snabbkurs och genomgång av Jojje. Förstod att han haft bättre elever. Tyvärr är inte bilar och motorer min starka sida. När min bror fick höra om min resa sa han ”men ska du resa genom Asien i egen bil, du som inte kan något om motorer, kan det gå”. Efter gediget arbete fick bilen klartecken en vecka innan avfärd. Min brors uttalande gav mig förstås extra energi. Är man lillebror så är man, upp till bevis.
Visum
Visum var också ett stort långt och nervpressande äventyr. Snabbt insåg jag att jag var tvungen att ha två pass om jag skulle få ihop alla mina visum. Parallella ansökningar kunde ske med två pass. Det gick bra. Med en inte helt oärlig argumentering fick jag ett extra pass. ”Jag ska iväg på en lång reportageresa. Och behöver skaffa många visum innan min avresa”. ”Ok” sa polisen.
På Pakistans ambassad blev min son Filip och jag intervjuade av konsuln. Han var inte övertygad om att vi kunde få visum. Vi var tvungna, sa han, att övertyga honom om att vi skulle bli insläppta i Indien innan han kunde ge oss visum till Pakistan. Men, protesterade Filip och jag, vi har redan visum till Indien. ”Nja”, sa konsuln, ”det är ingen garanti för att de verkligen släpper in er när ni kommer från Pakistan”. ”Jag kommer ringa till indiska ambassaden. Men jag vill att ni själva först säkerställer att de garanterar att de släpper in er”, sa konsuln och markerade att mötet var över. Jag insåg att hela kinaplanen skulle falla om inte pakistanvisumet kom på plats. Det var onekligen några nervösa veckor. Men efter några besök på båda ambassaderna blev allt klart. Efter spänningen med visumet till Pakistan var det dags för Kina. Den kinesiska resebyrån krävde att jag skulle ha affärsvisum. Det räckte inte med turistvisum för mina 45 dagar i Kina. Lösningen var att jag blev utsedd till ”representant för ett kinesiskt resebolag i Sverige”. Finns nu med på mitt yviga cv.
Ja och sen var det dags för visumen till Iran, Turkmenistan, Uzbekistan, Azerbajdzjan och Tadzjikistan.
Till slut kom jag i alla fall iväg och sju månader senare, efter många äventyr kom jag till kaotiska Mumbai i södra Indien.
Här några bilder från Asienresan
Min Asienresa bloggade jag på min blogg www.resapåmittvis.com . För er som är nyfikna och vill kika på den resan, klicka gärna in och läs.
I nästa inlägg kommer svaret på varför min bil redan står i Sydafrika.
