Skandalen om gode män långt ifrån den första. Varför vidtas inga åtgärder, undrar skribenten.
Hur kommer det sig att den upprörande situationen bland gode män och överförmyndare har uppmärksammats först nu, när det synats av TV? Dessa missförhållanden är ju inte alls nya. Det kan vara lärorikt att gå tillbaka mer än ett halvsekel till förra gången vi hade en skandal av liknande slag, till Unmanaffären och rådman Folke Lundquist. Efter de skandaler som då orsakade presstormar gjorde man utredningar som utmynnade i att inga systemförändringar behövdes! Ingenting gjordes alltså! Varför?
Fick Sastamoinen någonsin upprättelse efter fängelsedomen? Blev rådman Lundquist någonsin återbetalningsskyldig för de ärekränkningsersättningar som utdömdes, och tillbringade han någon enda dag i fängelse, när han till slut blivit avslöjad och dömd? Det finns många frågor kvar i detta halvsekelgamla stinkande sår i svensk rättshistoria!
Det finns tydligen ett systemfel i vårt samhällsskick som sätter de normala kontrollsystemen ur spel! Den här gången har våra lagstiftare inga ursäkter kvar om vi inte får en radikal förändring till stånd. Hela vårt samhälle står i skuld till de allra svagaste och mest utsatta vi har. Vi står också i skuld till många ideellt arbetande gode män som gör stora insatser, och som nu misstänkliggörs av några samvetslösa individers handlande.
Hela vårt samhälle står i skuld till de allra svagaste och mest utsatta vi har.
Vari ligger systemfelet? Alltför ofta har vi sett nedtystade skandalungar på det lokala planet, i den ena kommunen efter den andra. Ibland blir det en genomgripande utredning, ibland inte. Ytterst sällan blir resultatet att brottsoffers förluster ersätts. Alltför ofta har jag hört från kommunala politiker att det är ”en rättshaverist” som orsakat tumultet, eller att hen begriper inte bättre och är besvärlig — hen har sig själv att skylla.
Lokalpolitik är förlåtande; överförmyndare och förmyndarnämnd tillsätts politiskt utan att det är tal om kompetens, empati eller etik. Alltför ofta håller man partikamrater om ryggen i stället för att försöka bana väg för ett försvarbart rättssystem!
Bland pensionärer som fortfarande är aktiva och friska och deltar i studiecirklar om äldrefrågor inom juridiken, förekommer sedan en tid diskussioner om en ”generalfullmakt”. Vi har fått höra om katastrofer för äldre par som drabbats av att den ena parten utvecklat demens, och där överförmyndaren tillsatt en god man som sedan känslolöst rumsterat om i familjeekonomin. En ömsesidig så kallad generalfullmakt (ett otal olika formuleringar är spridda) skulle enligt uppgift kunna eliminera risken för en sådan utveckling, men det hela är dessvärre en chimär — den dag du är dement gäller ingen av de fullmakter du undertecknat!
Leif Hjärne
