Birgit, 90, överlevde med nöd och näppe covid-19 och är numera i behov av hemtjänst. Men det blev inte som hon tänkt sig. Unga män, många med stora språksvårigheter, som har hjälpt henne att duscha trots att hon bad om kvinnlig hjälp. Som hon ibland måste klä av sig inför om hon måste byta blöja. Med mera. Läs Birgits berättelse nedan om hennes upplevelser av hemtjänsten. Och även hennes förslag till förbättringar.
En resumé av mitt liv den här våren 2021. I januari insjuknade jag i svår covid-19, behövde syrgas under lång tid och var nära att inte överleva. I februari fyllde jag 90 år och firade i en isolerad korridor. I mars stod jag två minuter på darrande ben vid en gåstol på ett korttidshem. Träning på golv och trappträning gjorde att jag i början av juni ansågs färdig att skickas hem.
Innan dess hade jag och sonen träffat ett team som skulle bestämma om min fortsatta omvårdnad med hjälp från hemtjänsten. Jag försöker tänka mig in i vad jag inte orkar göra när jag kommer hem. Nu blir jag medveten om att jag kommer att bli biståndstagare med en biståndshandläggare som beslutare. Bistånd? Jag kommer att få en halvtimmes hjälp morgon och kväll och jag får betala flera tusen per månad plus avgift för larm. Använd ordet behovsprövare istället, då behöver ingen stå med mössan i hand.
Nu har sommaren gått och jag summerar mina upplevelser.
För att hemtjänstpersonalen lätt skulle komma in byttes mitt lås ut mot ett där hemtjänsten går in med sin mobil. I början försökte jag bli bekant med den som kom men jag gav upp.
Inte längre säker hemma
Under sommarmånaderna kom olika personer varje morgon och kväll och det började gå mig på nerverna att alltid fundera över vem som skulle dyka upp. Jag känner mig alltid otrygg vid medvetandet om att trots att jag betalar dyra pengar för ett inbrottslarm så är jag inte längre säker hemma. För den som är senil lär det vara förödande att möta nya människor så det är tur att så inte är fallet med mig.
Utan att fråga mig har jag blivit beviljad dusch onsdag och lördag och jag bad särskilt om en kvinnlig hjälp och det tog lång tid innan det hörsammades. Oftast kom unga pojkar, många med stora språksvårigheter. På grund av coronan har ju alla mask och visir så man kan ju aldrig känna igen någon utom på rösten.
Allt måste skrivas om i detalj
Biståndshandläggaren skriver ett protokoll där varje liten sak som ska utföras finns antecknad med en motivering under ”Birgit är på grund av sin svaga hälsa och svårigheter att röra sig beviljad att få hjälp med att vattna blommorna till exempel” Om något ändras måste alla åtta sidorna skrivas om igen i alla detaljer. Vore det inte bättre att ägna tid åt omsorgstagarna?
Jag inbillade mig att det skulle kännas skönt att någon skulle hjälpa mig men eftersom väldigt få är personal, som återkommer, får jag börja om från början med varje person. Sängkammaren ligger där, soporna ska ligga där och så vidare.
Planerarna tror att moderna människor/ungdomar vet hur man diskar utan maskin eller hänger tvätt utan torktumlare men så är inte fallet. Här diskar man i rinnande vatten med en diskborste full med diskmedel och i princip sköljer av disken. Ungefär en decimeter av flaskan med Yes gick åt under en vecka så man kan undra om de diskar i bara diskmedel. Att man häller hett vatten i en diskho förekommer knappast.
Gäller att tänka sig för
Att ta upp saker som ramlat på golvet när någon är rörelsehindrad, att inte ställa porslin i skåpet på oåtkomliga hyllor, ja det gäller att tänka vad man kan göra för den som inte kan. Jag begär ingen storstädning, för den betalar jag själv för. Men små pyssel gör att man känner sig lite omhändertagen.
Kompostsoporna har jag i ett kärl och efter några veckor upptäckte vi att ingen gjort rent under påsen och gröna maskar krälade där. Äckligt var det även under diskstället där ingen lyft på plattan under.
Till min omsorg hör att byta en så kallad blöja. Jag har den för säkerhets skull eftersom jag inte är så snabb till toa. Det är ingen trevlig situation att klä av sig den inför unga killar eller män.
Varje vårdare har en mobil där det står uppräknat varje sak de ska göra så om det är något annat jag vill använda tiden till så går inte det.
Kommunen är ju ett företag som hyr ut tjänster till invånarna. Det sitter alltså en planerare vid sitt skrivbord och räknar ut hur lång tid min dusch får ta, till exempel. Vore det inte enklare att ta betalt för viss tid och den som betalade kunde bestämma själv?
Tiden när personalen ska komma varierar till exempel mellan en kvart och 45 minuter. I många fall stannar personalen inte ens en halvtimme. Eftersom jag kan klara mig i och ur sängen är jag i alla fall inte beroende av deras hjälp vid sänggåendet.
Utbilda personalen!
De tider som personalen får att passa är helt orimliga. Det är inte möjligt att komma 8.54 till exempel. Jag tycker att man måste se över sina rutiner och dela in dagen i rimliga arbetstider, åtminstone kvartar.
Uppmaning till kommunerna: Utbilda den personal som ni anställer i hemvård. Ta inte för givet att det hör till allmän kunskap. Den nya generationen är inte så van att göra saker för hand och äldre personer kanske inte har maskiner. Provtjänstgöring en dag i hemkunskapskök med lärare och en provkarta på vad som kan förekomma skulle kanske gå hem.
Birgit Johansson, Arboga
