"Men när jag såg vad det skulle kosta kunde jag konstatera att detta var inget för mig, jag som hade hoppats så."
Jag sitter här ensam ännu en helg. Jag brukar läsa högt för mig själv för att höra min röst. Tränar på att uttrycka mig ifall jag plötsligt i något sammanhang måste använda rösten. Rädd att glömma bort hur man uttrycker sig.
Jag fick ett brev från ett byggbolag som bygger seniorhus. Jag hade tidigare anmält intresse och nu hade jag fått chansen att kanske få en lägenhet. Jag blev först jätteglad jag vill ju så gärna bo så med allt det positiva det innebär. Men när jag såg vad det skulle kosta där den billigaste hyran var 7132 kr/månad för en liten etta på 39,9 kvadratmeter kunde jag bara konstatera att detta var inget för mig, jag som hade hoppats så.
Det är ju stora klasskillnader även bland oss pensionärer. Vi som har de lägsta pensionerna har inte någon chans till denna dröm. Det bästa politikerna kan göra först är att höja taket på hyrorna. Idag har vi ingen chans till att ta del av denna gemenskap som ett seniorboende kan ge. Det är bara de med ”höga” pensioner som kan få glädje av dessa erbjudanden.
Vi andra får bara drömma. Jag får fortsätta med min högläsning.
Lisbeth Pettersson
Pensionär
