Är regelverket förnuftets högborg, frågar sig skribenten vars make missade sin 80-årsdagskonsert på grund av stelbenta regler och en utebliven tågvärd.
Fungerar allt tillfredsställande i samhället om alla lagar och förordningar följs eller kan det möjligtvis vara så att människans eget förnuft bör kopplas in i emellanåt för att koppla ihop maskineriet? Frågan är filosofisk men väl värd att fundera över.
Jag skall ge ett exempel.
Min man och jag har våra födelsedagar ganska nära varandra. Min man är sedan snart två år rullstolbunden och högerförlamad efter en stroke. Ett faktum som komplicerar tillvaron för oss i olika sammanhang.
Följande sker: I mitten av mars beställer jag biljetter till en Glenn Miller-konsert på konserthuset i Göteborg den 26 april kl 16.00 i tron att fram till dess bör transporten ha hunnit ordna sig. Vi ser fram emot detta evenemang och jag är glad över att kunna glädja min man med en upplevelse till hans 80-årsdag.
Vi får avslag på färdtjänst till Göteborg men klartecken för färdtjänst till Varbergs station, vidare med tåg till Göteborg och hämtning av färdtjänst på Göteborgs central och sammaledes på vägen tillbaka. Allt detta beställs, biljett inköps i förväg, pengar växlas för att inte sinka färdtjänsten och inte ta extra tid i anspråk. Alla tider kontrolleras av mig dagen innan. Överallt ska vi få hjälp och allt ska fungera enligt uppgift.
Vi kommer till perrongen i god tid. Tåget kommer men ingen tågvärd visar sig och vi kan således inte komma ombord med rullstolen. Tåget börjar rulla, vi viftar förtvivlat men inget hjälper. Där står vi ensamma på perrongen. I min ryggsäck har jag smörgåsar, dryck, extra spruta som min man skall ha under den långa eftermiddagen/kvällen, extra blöjor och instruktion av hemtjänsten, vars engagemang i denna upplevelse, har varit beundransvärt.
Vad händer, vad gör jag som anhörig? Tar fram mobilen och ringer färdtjänsten och sedan vidare Hallandstrafiken. I min enfald hoppas jag att vi kan ta nästa tåg, kl 14.37. Vi får klartecken för det, men problemet är att tågvärden ska ha besked två timmar före och nu har klockan hunnit bli 14.00 och dessutom kan vi inte få färdtjänst i Göteborg. Men möjligheten för färdtjänst finns nu för färdtjänst från Varbergs station till konserthuset Göteborg. Otroligt! Nu fungerar det utan regelverk! Det är bara det att vi inte kan få det förrän kl 1610 och konserten börjar kl 16.00 i Göteborg. Alltså går inte det. Jag rullar in min man till stationshuset och får under tiden besked om att vi kan få färdtjänst hem igen kl 16.10. Underbart! Vilken upplevelse för oss båda. Nåja, vi har ju matsäck i ryggsäcken och extra blöja.
Vår konsertresa skulle börja kl 12.55 hemifrån. Den börjar med försening 13.12 hemifrån och i tid kommer vi fram till perrongen. Vår resa slutar emellertid i stationshuset efter ett uppehåll vid och i stationshuset i Varberg på 2 1/2 timme timmar.
Frågan man ställer sig: Skulle vi gråta eller skratta över denna utflykt? Jag undrar hur min man känner det? Han har fått en stroke och är nu bunden till rullstol, vilket innebär att han i nuläget är beroende av färdtjänstbil för att förflytta sig. Han är således diskriminerad i nuläget och får enligt färdtjänsthandläggare bara färdtjänst till kommunen och direkt angränsande kommuner, allt enligt regelverket. Däremot visade det sig under samtalens gång på perrongen med färdtjänsten att man med människans eget förnuft kan rucka på det ena och det andra, men tyvärr inte hela vägen fram, därför att andra regelverk länkas in.
Som anhörig känner jag mig förlamad. Det är således regelverket som styr och även där kan den mänskliga faktorn plötsligt ställa till det. Tågvärden var inte ute på perrongen och hjälpte oss som hen skulle. Då får det betraktas som ett tjänstefel. Men vad gör jag åt det. Glenn Miller-konserten gick upp i luft.
Puff!!
Tack till alla som var involverade och drog sitt plusstrå till stacken.
Jag har svårt att fördra denna kränkning mot min man, själv anser jag att ärendet tagit alltför mycket av min energi och i förlängningen har hela den tänkta utflykten varit alltför kostnadskrävande för hela samhällsapparaten. I slutändan är det dock vi samhällsmedborgare som med våra skatter står för kalaset.
Smidighet och flexibilitet är praktiskt i många avseenden.
En händelse bland många
Ingrid Sörbring
