"Jag känner mig kränkt. Jag är ingen vårdtagare. Jag är ingen brukare. Jag är en medborgare och kund". Så skriver Karin Axeheim från Malmö om sina erfarenheter av äldreomsorg.
Detta är min berättelse om att vara gammal och i behov av hjälp och stöd från samhällets äldreomsorg. Kommunen i Malmö där jag bor tillhandahåller hjälpen, någon valmöjlighet finns inte. Ingen annan utförare får finnas enligt socialdemokraternas beslut.
Jag är 83 år. Intellektuellt ganska välutrustad. Fysiskt är det sämre, neuropati i båda fötterna, blind på höger öga och kraftigt nedsatt syn på vänster. Jag är envis och vill klara så mycket som möjligt själv. Det gick riktigt bra före operationen av brusten blindtarm. Efter sjukhusvistelsen var jag ganska medtagen och i behov av hjälp.
Det är en nådegåva, och den ska vara så knapp som möjligt.
Informationen jag hade om Malmös hemtjänst var enbart negativ. Men vid en planeringssittning blev jag och min son och svärdotter lovade en stabil och välplanerad hemtjänst. Jag fick en kunnig och bra undersköterska som kontaktperson. Hon kommer två gånger per dag, en ersättare om hon är ledig eller sjuk. Tyvärr är ersättaren redan utbytt.
Livet före äldreomsorg var mycket annorlunda än livet idag. Jag var en normalt respekterad person och samhällsmedborgare. Välkänd av dem jag arbetade för och tillsammans med. Jag har trott att äldreomsorgen är en del av vår välfärd och en rättighet då ingen annan hjälp står till buds. Nu förstår jag att jag trott fel. Det är en nådegåva, och den ska vara så knapp som möjligt. Jag blev helt omyndigförklarad så snart jag blivit omsorgskund, och mina önskemål beaktades inte.
Jag känner mig kränkt. Jag är ingen vårdtagare. Jag är ingen brukare. Jag är en medborgare och kund.
Kund anser jag mig vara. Liksom många andra har jag betalat skatt i minst 40 år. Till vårt gemensamma som också innefattar hjälp på äldre dar. Skatt betalar jag även idag samt en månadsavgift för hemtjänsten. Då bör jag ju vara en kund. ”Kund” signalerar jämlikhet, till skillnad från ”vårdtagare” och ”brukare”.
Professorn i geriatrik Yngve Gustafson framträdde i ett tv-program där han undrade varför äldre inte ställer krav? Det kan jag svara på: Många är för sjuka, och kan inte. En del anser att det blir värre om man kräver något. Andra vågar inte. Någon kan, vill och vågar, men ska då snarast sättas på plats.
Det är mycket långt mellan dessa fina ord och verkligheten.
Våra krav och önskemål räknas inte. Det är bara i broschyrer man bryr sig. Det kan stå ”Vi har era önskemål i fokus”. Det står också mycket fint i socialtjänstlagen och i den plan kommunfullmäktige i Malmö beslutat ska gälla för vård och omsorg. ”Respekt för människornas självbestämmande och integritet.”
Det är mycket långt mellan dessa fina ord och verkligheten.
Flera kommuner har börjat ifrågasätta sitt arbete och fundera över kvaliteten. Varje år skickas ett frågeformulär ut, från Socialstyrelsen tror jag. Frågorna handlar om hur undersköterskorna sköter sina uppgifter. Det är väl bra, men sektionschefer, enhetschefer och lokala politiker berörs inte. Och det är där problemen finns.
Massmedia rapporterar nästan dagligen om olika missförhållanden, åldersdiskriminering, respektlöshet och allmänt dåligt bemötande. Är det så det ska vara? Är det så vi vill ha det?
Min äldreomsorgserfarenhet har gjort mig förvånad, besviken och ledsen.
Karin Axeheim, Malmö
