Efter ett fyrtioårigt arbetsliv som sjuksköterska i sjukvården, smärtar det mig att se vad som händer i äldreomsorgen och äldresjukvården.
Ädelreformen genomfördes 1992 och då fick kommunerna ett större ansvar än tidigare för långvarig service, vård och omsorg av äldre. Ädelreformen innebar på många sätt en positiv utveckling. Demensboenden med åtta boende i hemlik miljö tillskapades och det satsades på utbildning för personal i demensvård.
Äldre vid särskilda boenden fick så småningom tillgång till eget rum. Personaltätheten ökade vilket innebar mer tid för guldkant för den äldre. Det fanns också mer resurser i den geriatriska sjukvården än vad det gör idag. I Umeå där jag bor, ansvarade geriatriker för läkarinsatser i särskilda boenden vilket de tyvärr inte längre gör. Den geriatriska kompetensen är helt avgörande för god vård, omsorg och rehabilitering.
Den geriatriska kompetensen är helt avgörande för god vård, omsorg och rehabilitering.
Det som inte har skett efter Ädelreformen, det är att de flesta kommuner aldrig tillgodosett behovet av anpassat boende i olika former, rehabilitering, avlastning och avlösning. Ett av Ädelreformens syften var att äldre människor inte skulle ramla mellan stolarna, något som de flesta kommuner och landsting inte har lyckats med under dessa 25 år som gått. De geriatriska vårdplatserna har dessutom kraftigt reducerats vilket har försvårat för äldre att få specialiserad sjukvård.
Kvalitén i vård och omsorg uppstår mellan vårdare och den som vårdas, därför är det helt avgörande med ett gott ledarskap och att kommun och landsting kan rekrytera kompetent personal med sjuksköterske- och undersköterskeutbildning som brinner för uppdraget.
År 2030 beräknas var fjärde person i Sverige vara 65 år eller äldre. För den seniora befolkningen måste bostadsmarknaden anpassas med bostäder där äldres möjligheter att träffas underlättas. Där är seniorboende en lysande form men absolut inte den enda. Bostadsmarknaden måste utvecklas på bred front för att fylla äldres behov av bostäder. Kommuner bör främja ett aktivt och hälsosamt liv bland äldre i samhällsplaneringen.
Det är ren åldersdiskriminering att upphöra med dessa screeningar på grund av ålder
En viktig uppgift för kommuner och landsting för framtiden är också det förebyggande arbetet. Jag anser att det ska vara hälsoundersökningar för 70-åringar, screening för livmoderhalscancer för kvinnor +65 år och mammografi för kvinnor +75 år. Det är ren åldersdiskriminering att upphöra med dessa screeningar på grund av ålder, speciellt med tanke på att vi lever allt längre. Jag vill även se vaccinationsprogram mot lunginflammation, säsongsinfluensa och bältros för personer över 65 år samt Äldrevårdscentraler med geriatrisk kompetens. Antalet geriatriska vårdplatser, olika boendeplatser i kommunen och rehabilitering ska utvecklas, inte avvecklas.
Anhöriga tar idag ansvar för en stor del av äldrevården genom att äldre sjuka ska bo hemma till varje pris. Man ska vara väldigt sjuk för att få plats på ett särskilt boende. Enligt Nationellt Kompetenscentrum Anhöriga (NKA) så sparar det svenska samhället 181 miljarder kronor varje år på att anhöriga vårdar sina äldre. Anhöriga och den äldre ska kunna känna sig trygga att vården och omsorgen finns när behovet uppstår, det är även viktigt att uppmärksamma alla äldre som är ensamma hemma och är utan anhöriga.
Det behövs mer kunskap, mer statistik och mer forskning om äldres villkor och behov. Då kan fördomar motverkas och samhällets insatser bli mer träffsäkra. Respekten för den enskilda människan ska prägla sjukvården och omsorgen. För mig är det en självklarhet att de sista åren av livet ska vara lika trygga som de i början av livet. Livet ska levas hela livet.
Marianne Normark
Leg. Sjuksköterska
Gruppledare för Liberalerna i Västerbottens läns landsting
