Kanske mamma hade tur som “bara” fick vänta i nio timmar på akuten? funderar skribenten, som vill se en omorganisation av sjukvården.
Jag har suttit på akuten förr. Båda gångerna tog det runt nio timmar innan någon tog hand om min nittioåriga mamma. Mitt i dagens otåliga samhälle där allt skall gå så fort stod tiden plötsligt stilla. Det kändes overkligt och galet, ineffektivt och inhumant. Men det var bara att “gilla läget” och vänta på mammas tur.
Kanske mamma hade tur som “bara” fick vänta i nio timmar. En kvinnlig taxichaufför berättade att hon hämtat en medtagen nittioårig kvinna som suttit på akuten på Sahlgrenska i tjugofyra timmar. Efter tjugofyra timmars väntan kom beskedet att sjukhuset inte hade tid med henne och hänvisade henne till akuten på Mölndals sjukhus. En sköterska på en geriatrisk vårdavdelning på Sahlgrenska sjukhuset har berättat för mig hur många äldre patienter brukar anlända från akuten, hungriga, förvirrade, uttorkade och med avföring i underkläderna.
Ett land som behandlar sina äldre på detta sätt – kan man kalla det för ett civiliserat land? Vad är på gång när en befolkning kan visa sympati för människor i nöd i olika delar av världen men samtidigt uppvisar en märkligt brutal känslokyla vad gäller de egna äldre? Det sägs att det går bra för Sverige och att vi har råd med vår välfärd, men är det meningen att vissa åldersgrupper inte skall åtnjuta vårt välstånd? Många styrande i sin avskärmade självupptagenhet vill inte höra och se våra äldre. Vad är det för fel på oss svenskar egentligen?
Efter tjugofyra timmars väntan kom beskedet att sjukhuset inte hade tid med henne
Tyvärr finns det en risk med att göra livet alltför “angenämt” på akuten. Den obekväma tillvaron med lång väntan har en avskräckande effekt. Annars skulle folk komma i onödan. Många vårdcentraler har månadslånga väntetider och ibland inga akuttider. De försöker ibland “komma undan” genom att hänvisa sina patienter till akuten. En del äldre hamnar ofrivilligt och ofta i onödan på akuten när vårdcentralernas hemsjukvårdsläkare vägrar göra sina ålagda hembesök. Ett läkarbesök med utskriven medicin hade kanske varit allt som behövdes men istället körs de äldre till akuten med lång väntan och onödigt lidande.
Det är så här det blir när det finns två vårdgivare (kommun och landsting) som på var sitt håll sparar in på de äldres vård och omsorg. Den avgående chefen för Socialstyrelsen Lars-Erik Holm, ifrågasatte nyligen i en DN intervju de många olika aktörerna inom vård och omsorg och därmed det kommunala självstyret. När man ser hur kommun och landsting inte samarbetar och hur de på ett vettlöst och oanständigt sätt tycks tävla med varandra att genomföra inbesparingar där just äldre, sköra sjuka drabbas – då förstår man vad han menar.
Hemsjukvårdens sköterskor i Göteborg förväntas att leva på en reducerad budget varje år utan en fråga från kommunens sida hur många patienter de verkligen har. Samma sköterskor skall samarbeta med landstingens läkare där besparingar också görs utan att verkligen se till patienterna. Förr fanns ett väl fungerande samarbete mellan kommun och landsting i Väster som levererade god hemsjukvård för de äldre. Men det kostade. Landstinget splittrade det fina samarbetet och drog in läkarna. Plötsligt skulle de läkare som hade inbokade patienter på vårdcentralerna sköta de krävande hembesöken. Ofta vägrade läkarna att komma. Ett av offren var min mamma som dog av dubbelsidig lunginflammation. Den enda läkare som undersökte henne var en obducent, men då var hon ju död.
Förmodligen blir det ingen riktig ordning på vare sig akuter, vårdcentraler eller hemsjukvård innan vi får en enda vårdgivare. Sjukvården måste omorganiseras i sin helhet. Men innan dess måste vi verkligen ta oss en funderare – kan vi inte hantera äldre människor på ett mer humant sätt på akuten?
Leif Södergren
Göteborg
författare och konstnär
