Ainas 86-åriga mamma har gått sönder foten och ramlat för att hon är rastlös och orolig. Närhet och utevistelse gör henne lugn. Men personalen har inte tid.
Mamma vandrar fram och tillbaka på korridorens hårda golv. Nej, vi kan inget göra för att stoppa henne, hon skulle inte må bra om vi band fast henne. Nej, det är ju klart men det måste finnas annat ni kan göra, hon kan ju gå sig till döds; säger jag. Jaa, det kan hon, men det hör till sjukdomen, säger boendechefen när mamma flyttat in på boendet och rastlös och genomsvettig kör sitt korridorsrace. Kan hon inte få vara ute, jag tar det på mitt ansvar säger jag , lite aningslöst. Gården ligger öde och tom, det verkar mest vara personalens rökruta. Eller kan ni inte ha en personal på gården som ser att allt är OK?
– Nej, personalen hör till sin avdelning, då måste det vara en personal från varje avdelning, säger chefen.
Fyra månader senare börjar mamma halta och snart lutade hon betänkligt. Enligt personalen går hon så ibland, inget mer med det. Efter besök på akuten konstateras att det inte är stroke, som jag var rädd för. Mamma vill inte belasta ena foten. Efter påtryckning får hon en akutremiss till ortopeden. Ingen människa i hennes ålder (86) orkar med att gå så mycket , oavsett hur bra sulor man har, säger han. Ena fotleden (?) har ramlat ner och kan bara lagas med operation.
Till slut ramlar mamma, hon klarar sig utan benbrott men är blåslagen. Nej, vem som helst kan ramla, säger medicinskt ansvarig sköterska (MAS) när jag frågar efter en handlingsplan mot fall. Ett fall är inget fall. Men personalen agerar och sitter mer med mamma, nära som hon älskar och som gör henne lugn. Och det hjälper, mamma går mindre. Efter hand har dock personalen annat att göra och mamma går mer och mer. Inomhus, för trots ett beslut från handläggarna sedan 4 månader, om att hon ska avledas med utevistelse, så förändras inget.
Det hör till sjukdomen, säger boendechefen när mamma rastlös och genomsvettig kör sitt korridorsrace
Plötsligt börjar mamma blöda, hon blöder en vecka. Ingen tror att hon ska klara sig, men det ordnar sig och nu går hon snart som förut. Men nu har boendet äntligen fått en sjukgymnast, tjänsten har varit vakant. Och hon har strategier för att ta tag i mammas oro, det är första gången någon säger sig ha det. Så nu väntar vi med spänning på att det ska sätta igång. Men jag undrar så, varför det inte finns balansträning. Sjukgymnasten har idéer, men det kommer att ta tid som hon sa, att sjösätta dom. Jag ser med besvikelse, hur boende som går själva inomhus, blir körda med rullstol utomhus och därmed mister chansen till den lilla balansträning de har chans att få.
Mamma, lilla mamma, som i somras gick ute många promenader per dag. Som hade superbalans och gick tre trappor upp till sin lägenhet. Jag begärde ett möte om att hennes utevistelsebeslut inte fungerat och då säger chefen, den nya, att nu har det varit så mycket prat om hennes utevistelse, så nu får vi göra en fungerande plan. Tack, säger jag, och hoppas att det ska fungera. Mamma ska få följa med och hämta posten var dag och få en promenad på tjugo minuter om dagen. Men på helgerna är det inte säkert att hon får det för då är det mindre personal, säger chefen.
Ingen verkar bry sig ett dyft om att det faktiskt är emot lagen att låsa in mamma? Att hon har rätt att gå ut så mycket hon vill, att det borde vara upp till boendet att ordna så att hon kan det. Att det inte är hennes problem att boendet inte kan organisera personalen på ett sätt som gör att hon kan vara ute. Att det borde finnas aktiviteter ute, året om. Det finns boende som visar att de vill ut, men de blir avledda. När vi går ut genom dörren, ja, det börjar redan när vi står vid hissen, och mamma förstår att hon ska få komma ut, då strålar mamma av glädje.
Aina Berkhuizen
